Sensommaren den lugna och avslappade är här, åtminstone idag. Ingen blåst, inga skränande måsar men inte heller några tornseglare är kvar, det är alldeles tyst i luften och solen lyser utan att bränna. Gräsmattor och rabatter är genomvattnade och har inte spolats bort av översvämning. Grannfrun har fått mängder av plommon från trädet på kolonilotten och som hon delat med sig av, små klotrunda blålila och precis lagom söta.
Jag har fått en födelsedagsbukett av Selina med solros, gullris, miscanthusgräs och daggkåpa
Ginkgo (Ginkgo biloba) kallas världens äldsta träd. Det är en överlevare från Perm-tiden för 270 miljoner år sedan. Ginkgon kallas också tempelträd, den har planteras vid tempel i Kina, Korea och Japan och i Kina sägs den kunna bli mer än 1500 år.
Bladen är en sorts omvandlade barr och man säger att trädet är ett lövfällande barrträd. Innan löven faller på hösten blir de gyllengula. Träden är tåliga och klarar luftföroreningar bra och mest kända i våra trakter är väl träden som planterats utmed nästan hela Hornsgatan i Stockholm. Om man googlar på Ginkgo ser man att planteringsplatserna i Sverige är räknade.
Igår, söndag, tog jag en runda kring de nya och nära kvarteren. Framför huset som byggts ”mitt i ” Drsgonvägen fick jag syn på två träd med näringspåsar. Jag tittar gärna på nyplanterade träd vad de har för blad och såg att här stod två Ginkgoträd !! Oaw !
Stora präktiga ”löv”, de verkar ha stått ett bra tag jag har bara inte gått här förut.
När jag fortsatte in mellan de blå husen såg jag en lång ny rabatt mellan de blå längorna och där stod fyra ginkgoträd till i en rad . De var lite tunnare och bladen hade inte växt ut till samma storlek som på de första två.
Träden växer långsamt så det kan dröja några år innan de fyller utrymmet mellan husen med sitt höstliga lysande guld.
Ginkgoträden är tvåbyggare dvs hanträd och honträd. Frukten som liknar små plommon innehåller smörsyra och luktar illa. Det gör att man planterar hanträd på offentliga platser.
Den nya trädraden leder till och blickar ut över vårt nya guldcentrum. Jag har hört att ett ginkgoblad i plånboken ska dra guld till innehavaren. Tror någon på skrock?
Det händer att humöret står på 0 men vädret är fint och då ska man gå ut. Vart går jag idag? Fötterna går själva ner mot ån, jag följer med och förväntar mig inga sensationer för sensommaren är inte åns vackraste tid.
På gångvägen bredvid ån har något redskap kört. Har inte sett sådana spår förut.
Det har också gått i gräset närmare vattnet.
Natten till idag har det regnat så det står pölar kvar. Maskinen har ganska nyss kört här och jag ser vad den har gjort. Den har lyft upp en del av det gröna kring åns kanter. I så många år har jag efterlyst städning av ån och den här tiden på året ser den mest bedrövlig ut. Och nu sker det !
Utmed hela gångvägen ligger det som maskinen lyft upp, Det gröna täcket på ån har brutits på flera ställen men inte överallt och så värst städat ser det inte ut. Undrar hur man tänkt.
Raden av hästkastanjer har alla något angrepp på bladen som blivit bruna och deformerade, men fröna är blanka och fina.
Och där ute i det höga gräset bakom Marabous lager vilar maskinen som gjort de tydliga spåren. Det var i alla fall roligt att få se att något sker med ån. Den här delen är ju inte heller lika förgiftad som sträckan norr om stationen. Högsta halten av PCB i Europa och det bara fortsätter all läcka ut. Vad gör kommunen?
En del av vägen hem. Den blå fasaden piggar upp invid de röda. Har något börjat hända på ytan bakom plastreklamen?
I dag passerar solskivan gränsen mellan norra och södra himmelsekvatorn och i morgon blir natten längre än dagen. Just nu är det lite svalare och en frostnatt har givit en del löv höstfärger. Lite vemodigt är det att sommaren är förbi för den här gången men det är rätt lugnt när naturen mognar och jakten på vårtecken är över.
Rosenkvitten
Rabatterna utmed gatan har flera buskar med rosenkvitten, de ger en god marmelad.
De är lättplockade
Clematis vitalba – skogsclematis ?
Tidlösan slår ut kring 18 september
När solen vid fyratiden har börjat dala ger plåtarna överst på Drabanthuser bländande reflexer.
Mer än halva oktober har gått, marken börjar täckas med löv men många sitter ännu kvar på träd och buskar. Jag hade en tid hos Carolin, tandläkaren i Armfeltska stugan och efter det besöket ville jag förstås kolla läget i Bergianska trädgården som är Carolins närmaste granne.
Först måste jag beundra färgerna på växterna kring Carolins soptunna. Jag gissar att det är rönnsumak som bildat en liten exotisk småskog.
Bergianska trädgården har bäddats för den mörka årstiden men några senfärdiga blomster lyste ändå upp lite varstans, här några gula vallmo i en rabatt vid fjällfoten.
Japanska dammen är tömd på vatten, ormbunkarna vid brofästet vissnade och hur klarar sig vattensalamandrarna både de stora och de små om vattnet är borta?
Kinesisk kärleksört blommar troget när det mesta lagt av.
Trädgården har åtminstone tre Ginkgoträd, två av dem är stora och jag har glömt att se efter när de planterades. de två äldsta står lite inåt mellan tulpantrappan och bleket.
Den äldsta planterades år 1914 och den yngre av de två år 1951
De kan bli tusen år, Får de stå kvar så länge?
I gräset på marken under Ginkgoträden blommade Höstcyklamen, ljusskära och rödlila. Har inte sett dem där förut, fint att de står så att alla kan komma åt att se dem, Vårcyklamen är svåra att se i sin skogsbacke om man har rullator eller går med barnvagn.
Här bakom Viktorahuset stod nyligen Dahliorna och spred maximal färg-och formglädje.
Jag gick mot Wittrocks torn för att hitta en bättre väg till Vännernas kvällprogram i Naturens hus, som jag hoppas kommer igång igen efter det långa uppehållet. Jag hittade en bra väg.
Nära E. Andersons växthus blommade fortfarande trädgårdens rödaste ros
och ännu närmare låg något taggigt på stenläggningen intill kastanjeträden, något man inte ska ta i utan handskar,
Jag vände den taggiga bollen med tån, en äkta kastanj.
Efter ett kontrollbesök på Löwenströmska var jag så nära Calmare hage att jag måste kolla hur backsipporna överlevt. Parkerade som vanligt vid den täta skogen av fjolårsvass, den är flera meter hög och tät som en vägg.
Man får titta uppåt himlen för att se var den slutar.
På andra sidan om stigen är marken blöt och himlen speglar sig i vattengroparna.
Jag sneddar över åkern, stigen är trampad och jag tar mig igenom ett hål i den täta slånhäcken. Slånblommorna är ännu i knopp och innanför buskarna ser jag redan backsipporna i den branta slänten. Marken ser omrörd ut med gropar och hål, sipporna har rubbats och vänder sig åt olika håll. Det här har pågått ett par år men nu ser det värre ut än förut. Någon har nämnt vildsvin i sammanhanget men varför väljer de i så fall enbart ytan med backsippor, när hela hagen består av gräsmark?
Sipporna är mest blåvioletta men överst i backen brukar det finnas många ljust rosa- (lila) plantor men i dag ser jag bara ett par sådana.
Naturskyddsföreningen har haft tillsyn av hagen men den har övertagits av Upplands Väsby kommun. Finns det något sätt att läka den upprivna gräsytan och göra den oattraktiv för svinen om det nu är de som bökat upp den?
i Bergianska trädgården. Såg en bild av det blommande körsbärsplommonträdet och eftersom jag fått vara med ännu en vår, så måste jag vara där och låta mig förföras av allt det som nu slår ut.
Arbetet med att göra en skenfri korsning vid entrén har påbörjats och det var lite stökigt vid infarten. Parkeringsautomaten som jag aldrig blivit bekväm med, funkade inte heller den här gången, men jag chansade.
En vit driva av stjärnmagnolia bakom instiutionsbyggnaden lockade mig mot uppgången till stora fjället.
Vårlök, nunneört och vitsippor gav marken färg utanför rabatterna, där inte allt hunnit komma upp än.
Vårärt vid fjällfoten.
Stentrappor mot fjälltoppen från flera håll utmed bergssidorna, de syns bäst innan löv och annat grönt växt ut och skymmer sikten mellan stenblocken. Jag fascineras av hela fjällbygget och önskar att någon ville göra en karta över alla trappor och planteringar. Allt byggdes för hand med hästar som transporthjälp och växter finns planterade överallt, så det är inte bara en planlös sophög, det är en klippträdgård att upptäcka.
Ännu en entré till stora fjället.
Vad har de gamla ekarna sett och hört och under hur många hundra år?
Trappa på norra sidan av fjällhöjderna.
Sälgbuskarna utmed strandkanten är nyutslagna.
Tidiga Rhododendron lyser starkt överst i Rhododendrondalen
Ljusblå vitsippor
Rabatterna rensas och bereds för sommarens blomning.
Tokyokörsbärsträdet nära Andersons växthus med sina sköna blomklasar hör till träden som hamnar i bloggen på våren
och den lilarosa Magnolian utanför växthuset hör också till träden man vill se igen. Den här gången var jag ute två dagar för tidigt för att blommorna skulle öppnat sig helt, det får nog söndagens besökare uppleva.
Öppen trädgård på Kristi Himmelfärdsdagen, Sandavägen 20, inte så långt från där jag bor, den måste jag se. Tänk att jag inte märkt att den fanns, jag har ju lämnat in och hämtat min dator så många gånger från lagning i nr 40 på samma gata.
Trädgården kokade av nyutslaget och blommande liv och växtligheten på tomten var överväldigande.
Några enstaka efterlängtade regndroppar hängde i luften men det blev inget ösregn.
Magnolior naggas ofta av frost för att de blommar så tidigt.
En bäck och våtmark ryms också i trädgården.
Aklejornas tid är nu och i så många varierande färger.
Förgätmigej
Veronica, trädgårdens upphov.
Äppelträd från tomtens tidigare liv.
Sittplatser för eftertanke och förundran
Inte bara blommor drar blickarna till sig – även blad.
Tulpantidens avsked och löften om sommarblomning och mycket mycket mer gick att se denna torsdagshelg i maj.
Jag följer Väsbyån norrut från stationen, det är bara längesedan sist. Nya hus har växt upp och har nu ån som närmaste granne. Änderna som brukar samlas om man stannar upp, är frånvarande, de ligger väl och ruvar på säkra ställen men några enstaka andhanar rör sig hit och dit och förser sig själva med mat.
På långt håll lyser något vitt över vattnet, när jag kommer närmare ser jag att det är pepparrot (Armoracia rusticana) som blommar. Enköping är platsen som odlat mycket pepparrot och som fått sitt namn förknippat med växten. Men den växer också som förvildad och gärna där det är fuktigt.
Den är rejält rotad och svår att få upp.
Två skrattmåsar vaktade på något i vattnet och tog sig en bit då och då.
Juli är inte helt slut, några dagar ännu kvar, det är måndag och jag går ner till Väsby Centrum för att få hjälp med min mobil. I köpcentret som varit tyst och stilla i flera veckor möter plötsligt en ström av människor. Flera är lastade med matkassar, man har just kommit hem från semesterresor och flera manspersoner bär en stråhatt som inte varit modern i min tid, en med smala brätten som ser ut att ha hamnat där på skoj men nu är det fullt allvar. Är det sommarens grej? Såg sedan en bild där J. Åkesson tryckt ner en sådan hatt på huvudet. Den säljs också som utklädningsrekvisita för 20-tal.
Några sommarveckor försvinner lika fort som alla övriga veckor, hände något? För ett par veckor sedan träffades Selina och jag i Bergianska trädgården, allt grönt var yppigt men mycket lugnare nu när försommarens häftiga blomning är över. Hur har bergsloken på det nya alvaret brett ut sig. Har de svajande stråna blivit genomlysta som på öarna?
Melica ciliata Bergslok
Vi passade också på att besöka Viktoriahuset med de många exotiska näckrosorna. Förutom de största som givit växthuset sitt namn blommar alltid flera mindre bland bladen på vattnet. Nymfblomma Hydroclays nymphoides
Nymphaea violacea
Dvärglotus Nymphaea colorata
Indisk Lotus
Vi tänkte hälsa på Lasses bänk och sedan fika i Orangeriet. Grusbädden som utgör orangeriets golv är ogynnam för rollatorer, så Lasse och jag brukade undvika att gå in. Utomhus gräver man inte ner sig lika djupt.
Förra året var det Selinas arbetsplats. Då var det långa köer in till caféet men den här dagen gick det lätt att både hitta sittplats och kaffe.
Efter rosenbadet i Visby letar jag efter rosor även i Väsby. De borde trivas här och jag vet var ett par nyponhäckar finns och markerna kring oss är fulla av vildrosor men rosor i rabatter med fler färger och format saknas.
Den här koltrasten hör också till juli, Tre trastar förde ett väldigt oväsen bland stenarna på Eds kyrkogård, vet inte hur de var släkt, kanske en familj. Såg inte förrän på bilden att den som höll sig på stenarna hade bara ett ben.
Tog mina sista värktabletter i går kväll, det är dags att förnya förrådet av tabletter mot den senaste höftvärken. Har prövat medlet alla svenskar äter för allt som gör ont men det släcker inte värken och jag funderar på att köpa något man gör reklam för på TV.
Kollar temperaturen utanför, har ofta för lite eller för mycket kläder på mig, då jag väl kommer ut på gatan. Från balkongen ser jag då att grannen håller på att klippa en trädkrona och har klättrat högt upp på en stege i sin branta trädgård, jisses hur törs han? Väntar tills han flyttar stegen så jag inte kan se den.
Tar med mig soporna ner och ser att en liten vildvinsreva på sophuset har hittat en ny och egen väg uppför putsen och de små sugfötterna som fäster vid väggen är så bestämda.
I stället för att gå raka vägen in till Väsby Centrum, rundar jag även kvarteret intill och sneddar genom Suseboparken. Där pågår ett spel som befolkar hela gräsmattan och man kastar frisbee och vid sofforna intill dödens brunn är fem rollatorer parkerade. Vattnet i livets ström forsar klart och rent, det är ovanligt, jag har aldrig sett så mycket och så rent vatten här, det måste bero på en vattenläcka eller har någon fifflat med kranarna?
Blomstren har blivit fröställningar, Ölandstoken har vita sena blommor och grönskan är yppig, silverpäronträdet har blivit en silverpärongrotta.
Går in genom norra ingången till Centrum och närmar mig apoteket. När jag viker in där hör jag ett högt rop VÄLKOMMEN och jag ser ett biträde som inte är fast i kassan. Jag nickar och styr mot hyllan för värk och då kommer en fortsättning, VAD KAN JAG HJÄLPA DIG MED? Det känns snorkigt att säga, INGENTING så jag sträcker mig bara efter tabletterna som ligger i mångdubbla rader på hyllan. ÄTER DU BLODTRYCKSSÄNKANDE ? Det kan jag inte förneka och då kommer nästa, DÅ FÅR DU INTE KÖPA DE DÄR. Det blev för mycket av det goda och jag frågar, hur kan du veta att just jag ska äta tabletterna. Jag kan förstå att många är glada för den uppmärksamhet de får på apoteket och känner det som omtänksamhet, men mig stör det. Jag vill fråga själv, när jag undrar och då få hjälp. Pris och innehåll står på hyllan och ändå får jag varje gång i kassan en föredragning om hur mycket billigare ett annat preparat är eller det kommer en övertalning för en rad hudvårdsprodukter som just nu säljs till reapris. Jag tror att Apoteken letar efter sin förlorade identitet och försöker ta tillbaks känslan av att vara lite mer lärda än ICA-affärer och då kan det bli så här.
Jag gick ut åt öster för att runda huset och se om något hänt med Blå parkens dammar, men nej det såg inte ut att ha hänt något, vatten i ett par fack och torrt i resten.
Är det verkligen dialogen med innevånarna som inspirerat till rensdammar mitt i Centrum med förbudsskyltar mot bad, där lekplatsen för barn ligger alldeles intill ?
Kollar Dragonvägens unga ginkgoträd, de fyra mellan blå husen har små löv och lyser på håll i eftermiddagssolen som om de var av guldstoft. De är egentligen barrträd trots sina speciella blad. Grensättningen påminner lite om granarnas och smalnar uppåt, det lär dröja innan de fyller ut mellanrummet mellan blå husen med grönska.
Tillbaka på Dragonvägen, en tomt avslutas med en rosenhäck som blommar tidigt och och sprider väldoft i ögonhöjd. Den påminner om hur fort sommaren gått och nu är nyponen mogna.
Innan jag slinker in i min port beundrar jag den ihärdiga skogsklematisen på trottoaren, som fortsätter att tända nya stjärnor.
Tiden mellan vår-och höstdagjämning, det ljusa halvåret, gick så fort i år.
I förgår 21/9 klockan 18.30 gick solen ner bakom den stora björken. Det var ingen särskilt pampig solnedgång, bara lite vemodigt för när solen är borta blir det helmörkt. Frostnätterna har inte varit så många och det blommar lite här och där på marken, när jag hittade några sena skogsklöver blev de början på en sommarbukett.
Det blev inte så många blommor i buketten, skogsklöver, gulsporre, bosyska och buskmåra. Måran doftade mycket och gott och och de få kvistarna fyllde hela köket med doft när de kom i glas.
Jag gick rundan kring barockparken och egentligen för att kolla ån, hade man rensat undan allt det gröna som växte ut i ån och det som täckte hela ytan tidigare i somras? Och se – ån låg där med ren yta som himlen och vikingabåten speglade sig i.
Själva båten på sina stolpar syns knappt på håll, den blir ett med skogen bakom men i vattnet syns den tydligt och särskilt nu när det tjocka täcket av gula näckrosor är borta. Tre änder kom simmande och
rubbade vattenspegeln och siktade på om jag hade något i en påse till dem. Det hade jag inte
men de ville verkligen veta och när det inte blev något, gick de ner i vattnet igen.
Mars är en opålitlig månad för att få se blommor med färg utomhus på vår breddgrad Sista veckan i mars kom ny snö och täckte allt som stod färdigt att börja växa.
Det är nu och på vintern vi har en skön oas att gå till, där vi kan njuta av färg och Medelhavsdoft. På väg mot E.Andersons växthus ser jag bara de stora mistelbollarna högt uppe i träden, de ser gråsvarta ut i motljus och på håll men är egentligen gröna. De vaktar vägen in till i trädgården och växthusen.
Inne i E.Andersons växthus ser det rensat och gallrat ut, när träd och buskar trivs och växer till är nog växthuset trots allt för litet. Den lilla cafédelen är också minimal och försäljningen av trädgårdsanknutna prylar behöver också ett större utrymme för att det inte ska kännas instängt.
Cistrosorna lyser, det har blivit en stor buske. Ser att den tillhör solvändeväxterna.
och på golvet vid dammen står krukor med olika småcyklamen. Ute i trädgården blommar dvärgcyklamen under snön, men de växer där man inte når dem med rullator, inte ens när snön är borta.
SnittAdiantum säger väl hur den använts
Intill vinberget har botaniska tulpaner fått möjlighet att täcka den steniga marken
I sydafrikanska rummet blommade mer än någonsin. Rumsmalvan har jag nog sett som blomma på fönsterbrädan men den här var en jättelik buske 3-4 meter hög med ett stort eget grensnår.
Australiska rummet var grönt men hade sparsamt med andra färger, en Rosenmyrten gjorde vad den kunde för att lysa upp.
I rummet längst bort från ingången med en del nyttigheter hade suckatcitroner staplats under sitt träd för någon vidare behandling.
I februari 2015 skrev jag en blogg om ett besök i E.Andersons växthus, årstiden var nästan densamma men ändå inte, igår var flera växter redan överblommade.
Vi fascineras av rapsfältens helgula ytor och de hamnar gärna på bild och just nu blommar Ryssgubben minst lika gult och rikligt som Rapsen, de tillhör samma växtfamilj, korsblomster men sen tar likheten slut, Ryssgubben är ett ogräs och den blommar helt för sin egen skull och utan applåder.
Ryssgubbe
Håller till godo med vilka leriga och tilltrampade ytor som helst.
Pepparrot
Ger Väsbyån vit spets utmed kanten.
Den lilla sjön som bildas i ån under Mälarvägsbron
Iris
Iris blir sällan plockad, den står i dy eller vatten och får vara ifred.
Akvileja
Kanske det mest glädjande av allt, kommunens ansträngningar att skapa blomsterängar utmed ån. Mittemot de stora ekarna i gräset nära Axel Nordells skulptur blommar akvilejor, där gullvivorna nyligen visat sig och blommat över.
Oxel
Alla Väsbys oxlar blommar nu, jag har aldrig sett så många, flera gator har alléer av oxel och idag har oxeldoften lagt sig över oss som något svårartat, man vill gärna säga något snällt om den med hittar inget.
Vintrarna har lärt mig att ingen växt i kruka överlever en vinter på balkongen, hur väl man än isolerar den eller ger den djup jord. Rötter får inte bottenfrysa, inte alla . Så jag har slutat att försöka. I stället gäller det att satsa på växter som hinner blomma och eller ge frukt under en säsong. Då jag till påsk tänkte köpa smålökar att lägga i påskäggen råkade jag gå förbi väggen med alla fröpåsar inför den kommande säsongen och utan att tänka mig för hade jag plockat på mig ett par påsar med frön till två sorters körsbärstomater, de lovades att klara sig i i kruka på balkongen. Jag stod där plötsligt med två fröpåsar.
Handeln med fröer ha förändrats en del under min livstid från kuvert med mängder av frön till den engelska modellen med några få räknade fröer i en liten mikropåse i den stora. Tomatfröerna var få och räknade men vartenda frö grodde, ingen grodd såg klenare ut än det andra och alla var förstås välkomna. Skaffade större och större krukor vartefter de tillväxte men förstod att jag måste börja dela ut plantor bland växtsinnade vänner för att alla skulle få plats.
Tomatplantorna, de som ändå blev för många, blommar nu och har tillväxt i omfång och höjd och täcker helt tre sidor av balkongen så att jag måste resa mig upp för att se och vinka till grannen. De dricker stora mängder vatten och har inget tålamod, kroknar genast om man dröjer med vattnet.
Allt blommar, grannen åt andra hållet ringde på dörren och gav mig en midsommarbukett av pion, Jakobs stege, akvileja och fänrikshjärta, prästkragar och hundloka, den lyser upp hela rummet.
Går till affären, mjölken är slut och sneddar en liten omväg upp genom Suseboparken för att kolla vad som hunnit slå ut sedan sist. En syrensläkting jag inte sett förut med hängande ljuslila klasar håller på eller har slagit ut.
Vattenströmmen är påkopplad och rikligt, så det brusar om vattnet.
Där forsen börjar blommar en stor rosenbuske, jag har gnällt för att det finns för få rosor i Upplands Väsby men här är en full av läckra rosa blomster, den har sin dag i dag,
Och lite längre bort utmed gatan har de stora saftiga nyponens rosor slagit ut. Hoppas att ett regn ska fukta rötterna på allt som visat upp sig så fantastiskt den här försommaren. Och jag knallar hem till tomatplantorna och funderar över hur klokt det är att driva upp så törstiga växter.
Utflykterna till Eds kyrkogård för att hålla snyggt på den lilla rutan av jord framför Lasses sten, kan innehålla överraskningar. Med Edssjöns fågel-och växtliv så nära blir årstidernas växlingar tydliga och nu när det gröna på marken redan bleknat av torkan och ropar efter regn, är strandängarna ändå saftigt gröna.
Ur det fuktiga gröna sticker Irisar upp som klargula eldsflammor både nära och så långt man kan se.
och stora otrampade smörblomsfält breder ut sig från gångvägen ända ner mot vattnet.
I den smala vattenremsan före vassen rör sig fåglar och en riktigt stor grå, en häger klev sakta mellan olika ingångar i vassen.
Innanför stigluckan i kyrkogårdsmuren väntar den mörka tunnel som bildas av lindarna som för ett par vintrar sedan stod nakna, kalklippta och spretade kusligt med några få grova grenar mot skyn. Så här täta och fulla med löv blev de efter något år.
En oväntad händelse i år var att en andhona valt att bygga sitt rede vid en gravsten. Skulle hon få vara kvar och vara ifred ända tills hon kläckt sina ägg? En dag när jag vattnade Lasses ruta hade anden lämnat boet och täckt över det med en hög kudde av dun. De som sköter kyrkogården sa, hon är bara ute och äter men kommer tillbaka. Någon vecka senare låg hon där och såg ut som vissna kvistar, skyddsfärgen var total, bara ögat blänkte lite och följde mig på grusgången.
Någon hade senare skärmat av hetaste solen för andhonan på ägg. Vad som sen hände vet jag inte mer än att hon för någon vecka sedan lämnat boet med fyra okläckta ägg utan dunkudde över och ett var eventuellt kläckt. Nu är alla spår av anden bortstädade och nya blommor planterade på graven.
Eftermiddagsljus på stenskivorna.
Till Lasses ruta har jag försökt hämta några växter från Gotland, här blommar Akvilejor och de vita stjärnorna är Morgonstjärnor som fanns gömda i marken på Gotlandstomten tillsammans med Vildtulpaner.
Karin satte en ros från Annie på gravrutan, den tog tid på sig att rota sig men skickade ut ett rotskott till ett bättre läge, där den just slagit ut. (Rose de Rescht)
Stigluckan med en inmurad kopia av Oxfordstenen,
Oxfordsstenen. År 1687 tillät Karl XI att en runsten som satt inmurad i bogårdsmuren till Eds kyrka, skänktes till kungen av England. Den finns numera uppställd i Ashmolean Muséum, som är Oxfords universitetsmuséum. Stenen är en så kallad Greklandssten och texten översatt till nusvenska: Torsten lät göra minnesmärket efter Sven sin fader och efter Tore sin broder de voro uti Grekland och efter Ingetora sin moder. Öpir ristade. Öpir är om man frågar mig, den skickligaste runristaren och jag vill tro att jag hittat hans stenbrott i Runbyskogen.
Utanför muren blommar ett kraftigt bestånd av Malva (Myskmalva ?)
Och vid sjön flaggar en ung Salix-släkting med vitulliga hängen. Den enda Salix med ulliga hängen jag känner till är Jolster, men det kanske finns flera.
Idag är det vår gamla midsommarafton, men enligt almanackan kommer den på fredag, inget hindrar väl att man firar båda och till alla som följt med ända hit önskar jag en skön Midsommar!
Har sett några bilder av en äng i Väsby som blommar och tänkte leta upp den och se om den även har fjärilar på besök.
Blomsterängen som råkade ligga nästan helt i skugga när jag kom, var lite svårtillgänglig, gatorna kring är inte riktigt färdiga och det blåste minst kuling, alltså inget Brittsommarväder i år och några fjärilar syntes inte till.
Kornvallmo och färgkulla blommade för fullt , en och annan blåklint lyste blått och honungsfacelia hade haft sin storhetstid men några sena, ljust blålila blomklasar fanns kvar.
Att anlägga blomsterängar är ”inne” just nu. Genom vårt sätt att odla ogräsfritt och täcka större ytor med en gröda har vi berövat bin och andra insekter deras livsbetingelser och nu ska det blomma på rutor här och där och så ska ordningen återställas, fjärilar ska fladdra över blomsterhaven och ge oss tröst.
När man följer Väsbyån söderut går man genom en dunge med ekar av olika ålder strax efter att man passerat under Mälarvägsbron. De fem äldsta träden vattnas ständigt av Väsbyån och visst vore det roligt med en gissning på deras ålder.
Vattnet når upp till åfårans kant
Genom ekkronan skymtar värmeverket och hus med färg.
Ingen färgglad vattenspeglng av husen i dag.
Halvvägs genom dungen är en grop som nu är vattenfylld och där står en av Axel Nordells skulpturer. Färgen åldras och varierar för varje år, just nu är den murrigt brunsvartaktig men med vatten runtom blir skulpturen en händelse.
Marken i hela dungen är täckt av eklöv
En av de fem ekarna.
De roliga konstverken som sattes upp för några år sedan av anonym konstnär har åldrats och fallit ner eller tagits bort på annat sät,t men den randiga katten sitter tydligen stadigt i en stympad björk.
Sjön under Mälarvägsbron är ett stilla vatten som ger fina speglingar av det som finns runt kanterna
Torsdag 29 februari, vintern är lång och blomsterfattig och det är skönt att förkorta den något genom att fly in i E. Andersons växthus. Där brukar jag mötas av dofter och färger av Medelhavsväxter som redan blommar när vi fortfarande väntar på vårtecken från växterna utanför.
Då jag var barn var det mest de vilda växterna vi väntade på, hästhovar och blåsippor.De ville inte visa sig förrän tjälen började släppa taget och våren säkert var på väg. Nu finns flera vårväxter som trotsar kylan och står färdiga att blomma redan under snön och hoppet om vår når oss tidigare än förr.
Solen sken skottdagen, vintergäck och vårcyklamen hade visat sig i Bergianska, dem ville jag se men trots solskenet blåste det iskallt så jag bestämde mig för att skynda närmaste vägen till växthuset.
Min första dos av Vintergäck (Eranthis hyemalis) lyste som guld utmed institutiondbyggnadens svartmålade husgrund. De gula små solarna växer vilt i Sydeuropa och hos oss förvildar de sig lätt med frö ända upp till våra breddgrader.
Miscanthus är ett gräs som flaggar med fjolårs-axen så det syns över alla rensade och vinterbonade odlingsbäddar. De håller för blåst och påminner något om våra vassruggar som också står kvar och är som mest dekorativa när allt annat sover vintersömn
Ser att trädet eller träden med mistlar i dungen på väg mot Andersons växthus har tuktats, så att bara några få mistel-tofsar återstår.
På mandelträdets plats i Andersons växthus välkomnar en stilig borstig lökväxt, en skylt säger att den hämtades hit från Sydafrika år 1913 och den är därmed växthusets äldsta växt.
De små kaféplatserna vid ingången har försvunnit då shoppen antagligen behöver mer utrymme och kaffet får nu avnjutas på hyllan ovanför kaféet, som nås av spiraltrappor. Hur ska det gå för alla oss gamlingar som ska vingla ut i planteringarna med kaffebrickorna, då spiraltrapporna inte lockar att klättra i ?
Paradisträd (Crassula ovata)
I Medehavsrummet blommar det stora paradisträdet, men man har flyttat det så man får leta efter stjärnregnet. Många undrar varför man inte får den att blomma hemma som krukväxt. Den behöver sex timmars sol/dygn efter vintervilan, det berättade Stig Blixt, växtgenetiker och professor i Landskrona och det är ett måste. Dessa sex soltimmar kommer inte naturligt till våra krukväxter den här årstiden och man behöver då ordna extrabelysning.
Kameliahäcken är utan blommor, bara några få knoppar lyser lite här och där, brukar den inte vara full av blommor? Och den stora ärtväxten och mimosan, och var är den underbara, fina doften som förflyttar mig till Medelhavet? För första gången känner jag att det är något av vinter även i växthuset.
Bukettranunkel och Blåsvart pärlhyacint blommar på marken nära vinrankorna som just vecklat ut en bladknopp,
Jag tittar in i Sydafrikarummer, Pelargonum magentum med rosalila blommor blickar upp från marken och är en vild Pelargon från Sydafrika, giftig för husdjur.
Blommar något i det Australiska rummet i dag? Ja Rosenmyrten (Leptospermum scoparium) har klätt alla sina grenar med små rosa blommor.
I nyttoväxtrummet har suckat-citronen stora gula frukter. När två sportovslediga småpojkar och jag stod och tittade på trädet hördes ett brak och två av de jättelika frukterna kom tumlande i luften och rullade ut på golvet. Första tanken efter alla stränga tillsägelser var kanske, vi rörde dem inte, de bara föll..
Mycket skal och lite kött, det kanderade skalet blir suckat till engelska fruktkakor.
