Det går fortare att säga Rappnes oas än Ulriksdals slottsträdgård, men det är samma vederkvickande plats. Namnet jag använder anger både ägaren och skaparen av trädgården och hur jag berörs av den.

Vid entrén välkomnar en blommande trollhassel, den säger, nu är vi på väg mot nästa årstid, vi kan börja planera för att trädgården ska vakna. Innanför ingången väntar fröpåsar, paket med Dahliaknölar och sättpotatis med olika namn.

Vi stiger in bland apelsin- och citronträd, lavendel och olivträd och blomsterkalaset kan börja.

Krokus Överallt något som blommar, just nu är det azaleor som har sin tid och hortensior med dubbla blommor.

Härinne väntar också väggen med Dahliaknölar och liljor, jag hittar min påse med doftliljor. Det började en gång när att jag ville fylla små påskägg med små lökar i stället för godis och doftliljans lökar var tillräckligt små, men jag hade aldrig sett den blomma eller känt dess doft . Det blev en fin överraskning för de som fått äggen och jag vill se dem igen och igen.

Påsken är snart här, den är tidig i år och nu blandar sig ägg och påskharar med krukorna.

Ägg

Azaleor i färgvariationer jag inte sett förut, den här har döpts till Mont Ventoux och mitt minne säger Ååååh. När jag vävde hos den franske vävaren satt vi med utsikt över just Mont Ventoux och ur namn-etiketten strömmar nu hela Provence emot mig. Utan etikett hade växten bara varit förtjusande men med utskrivet namn hände något mer.

Mer Azaleor, denna döpt till Panfilia, med mina latinkunskaper från floran, kan det betyda väninna till Pan?

Tulpaner för självplock

Stora hallen utanför caféet med växter som ska levereras, just här Azaleor, Streptocarpus och Pelargoner. När oasen släckt min djupa blomstertörst, gör sig kaffetörsten påmind och jag kollar om caféet kan hjälpa. Där är fullsatt till sista stol som vanligt. Eftersom det är roligare att vara i sällskap när man väntar på sittplats, tar jag i stället en runda i hallen med de perenna krukväxterna, sådana vi förr hade på fönsterbänken och som vi ofta dragit upp från skott.

Går ut mellan de jättelika mossbollarna som signalerat grönt under den mörkaste delen av vintern men nu börjar likna jordglober med kartor över öknar och skogar.

Vårvärmen vi väntat på kom till Valborg och 1 maj och växtligheten var färdig att slå ut. Påskliljor och tulpaner, Forsythia och rosa körsbärsblom, allt öppnade sig.

Gatuplanteringarna som sett skräpiga ut sedan snön lämnat dem, lyser och täcker allt visset

Botaniska tulpaner förökar sig själva och äts inte av rådjur.

Forsythia ser man som gula moln på långt håll utmed gångvägen

De kommunala blomsterkaren har fyllts med penséer i olika färger och ranunkler som påminner om rosor

Entré till Suseboparken, de rosa träden har sin dag i dag.

Marken under träden blommar också.

Kunde inte motstå damen med rosa kappan och ungdomarnas färger under körsbärsblommen.

Medborgarhusets vårtecken, den lilla raden av rosa blommande träd är borta, men träden på hörnet som skuggade kaffekoppen, är ännu kvar.

Vårvärmen vi väntat på kom till Valborg och 1 maj och växtligheten var färdig att slå ut. Påskliljor och tulpaner, Forsythia och rosa körsbärsblom, allt öppnade sig.

Gatuplanteringarna som sett skräpiga ut sedan snön lämnat dem, lyser och täcker allt visset.

Botaniska tulpaner är tåliga och sprider sig själva, rådjuren äter dem inte

Forsythia ser man på långt håll, gula moln utmed gångvägen.

Kommunens blomsterkar är fyllda med penséer i alla färger och rosa Ranunkler som liknar rosor.

Suseboparken har flera rosa träd och de har sin dag i dag.

Även marken under träden blommar.

Kunde inte motstå färgerna på alla under den blommande grenen.

Medborgarhuset nästan borta och även den lilla raden av rosa vårtecken framför huset. Träden på hörnet är dock kvar.

Utanför östra entrén till Väsby Centrum, Stjärnmagnolia

Litet körsbärsträd vid guldhusets fot.

Gångvägen utmed blå husen mot tunneln under Mälarvägen.

Den vita Magnolian på lite närmare håll. I början och slutet och på ett ställe till utmed gångvägen finns nyplanterade röda Magnolior, de har stora knoppar som slår ut när som helst.

Mälarvägen har fått två rader av vita Magnolior utmed båda körriktningarna, jag började räkna dem men blev inte färdig, de är fler än hundra. Kan bli spektakulärt när de får växa till sig.

Mälarvägens rader av Magnolior har rundade kronblad men vad de olika sorterna som nu finns i Väsby heter kan jag inte läsa någonstans.

Där tunneln under Mälarvägen från Centrala Väsby dyker upp i Smedby lyser en blommande Magnolia som en ljuslåga och syns på långt håll.

Nyplanterad röd Magnolia vid tunnelnedgången och nära den lysande vita.

Den röda öppnar sig snart.

Blommar 15/5 24, det blåser så blommorna fladdrar.

Dragonvägen

Elisparken har en Magnoliabuske med lätt rosafärg på utsidan av kronbladen. Den har råkat ut för köldknäppar i flera år och blommorna har fått rostfärgade kanter. I år ser den oskadad ut. Den slår ut lite senare än Suseboparkens vita Magnoliaträd.

I väntans tider

Elisparkens Magnolia slår ut till ljudet av grävmaskinerna som rör om i det rivna Medborgarhuset

Blomma på Elisparkens buske

Suseboparkens Magnolia

Suseboparkens Magnolia lite närmare

Entrékruka till Suseboparken. Från att ha haft endast ett par Magnoliors blomning om våren att invänta, finns nu ett oräkneligt antal att glädja sig åt.

.

Sommarkväll, stilla och varmt, fåglarna är tysta och flyget går inte över oss. Jag går genom grannkvarteren, häckarna kring tomterna är nyklippta och regnet har gjort det gröna fräscht och fritt från damm. Det surrar lite någonstans och på håll ser jag en hög stege utmed en häck.

Att prata med grannen över häcken kan bli svårt.

Svampdags, är det stolt fjällskivling? De står ett par decimeter från asfalten precis i gångvägskanten, jag tar dem inte för här vattnar hundarna varje dag.

Ett fantastiskt blomsterår, bra väder, ingen väntan vid fällda bommar och en färdigbyggd parkerings plats, visst finns det mycket att fira för Bergianska trädgårdens vänner och för alla besökare till trädgården.

Mangold med röda stjälkar var dagens första möte med höstfesten, landen med köksväxter innanför granhäcken är åter odlade och grinden i hörnet öppen. Mängder av besökare på planen framför Orangeriet och en lång, lång, lång kö vid ingången för att släcka törst eller hunger.

I år var deltagande föreningar mer utspridda i trädgården, här har det pomologiska sällskapet dukat upp sitt bord med namnade äpplen och besökare som vill veta om just deras äpple är en sort med namn har med sig några ur årets skörd och får sina frågor besvarade.

Det här bordet med alla olika äpplen längtar jag efter att se varje höstfest.

Utanför Viktoriahuset finns Trädgårdsmästare Kaili Maide som berättar om Dahlior intill Dahliaodlingen. Intresset för olika växter varierar och Dahliorna har varit lite vilande en tid men nu har en ny odlargeneration många frågor.

Bästa platsen. Utsikt över blommande Dahlior i olika former ger bästa höstfesten. Vi är många äldre som har stor glädje av trädgården.

I Viktoriahusets tropiska klimat trivs många växter med rotknölar och andra delar som når oss i torkad, flingad eller syltad form och som exotiskt godis. Vi bjöds att smaka på finhackade exempel från många fat och den enda jag kände igen var ingefära.

En Lotusblomma som sträcker sig ett par meter över vattenytan.

Näckrosen med de gigantiska bladen och som givit Viktoriahuset sitt namn håller sig nära vattenytan med sin blomma. Den sås varje år på nytt och dras upp från frö medan dammen töms för vintern och rengörs.

Bergianskas Trädgårdens Vänner ha slagit upp sina tält, där Veit Wittrock en gång ville placera det stora växthuset. Marken förbereddes och jämnades ut och jag gissar att man då tänkte komma med båt för ångbåtsbryggan är nära. Det bygget blev inte av och vi fick vänta till 1995 innan ett stort växthus kom och då på en helt annan plats.

Ett grönt förkläde är tecknet på att någon i föreningen håller på med något som är bra för trädgården t.ex. volontärarbete av något slag.

I rabatter nära italienska terrassen blommar skira ljuslila nävor

En sista titt på köksväxterna innan jag går mot parkeringen.

Vi bor utmed Mälaren men det är sällan vi kommer ner till vattnet, vassruggar och bergknallar gör att vi inte möter vattnet så ofta, om vi inte har båt förstås eller badar på iordningställda badplatser. Närmaste strandpromenad är väl i Sigtuna och där kan man gå nära öppet vatten en lång sträcka med många möjligheter att sitta ner och njuta av utsikten. Halvvägs till Sigtuna finns Rosersberg med slott och engelsk park och Mälaren är nära men i måttliga längder. Jag gör en utflykt till Rosersbergs slottspark och hoppas att det inte är trängsel kring öppningarna i vasstäcket utmed stranden.

Rosersbergs slott har sin historia, det ägs nu av staten och förvaltas av fastighetsverket och några byggnader hyrs ut för Hotell och Konferensverksamhet.

Parkeringen utanför slottet ser full ut men det finns platser. Området har planterats med röda buskrosor för avskärmning mellan bilraderna sedan jag var här senast. De har växt upp till ett par meter höga häckar och nu i september lyser omblommande rosor på långt håll och vi kan förstå att vi är vid Rosersberg.

Rosersbergs slott fick sitt namn när det byggdes på 1630-talet efter grundaren Gabriel Bengtsson Oxenstjernas mor som kom från ätten Tre Rosor.

Slottet vänder sin framsida mot vattnet och söder, så det är baksidan vi först ser.

Krukor med mellanblå Agapanthus pryder ingångarna. I sommar gör man uppehåll i visningarna av slottet så de diskreta skyltarna vi ser är till för hotellverksamheten.

I beskrivningen av trädgården nämns att närmast slottet finns rester av en fransk barockträdgård men den är bara som en stor öppen men begränsad gräsplan med en upphöjd avslutande gråstensmur och kanske har vattnet synts också.

Mängder av lindar i fyrdubbla alléer och mer, här liknar det en körväg ner mot vattnet. Trodde jag skulle hitta en ångbåtsbrygga eller rester av en. På 1800-talet var ångbåtstrafiken livlig och man förflyttade sig hellre med båt än på vägar. Mälaren hade många reguljära rutter, en gick mellan Stockholm-Drottningholm- Rosersberg- Skokloster och till Sigtuna och sedan kunde man fortsätta med en annan båt till Uppsala.

Väster om slottet som blivit kungligt slott 1757 och förfogades av hertig Karl XIII, anlades kring 1800 den Engelska parken. Vad som planterats och när är svårt att föreställa sig i den vidsträckta lindplanteringen och våren är nog den ljusaste tiden och att få se lindarna slå ut.

På väg mot en vik passerar vi något som jag kallat trädgårdsmästarlängan men den kan ha ett riktigare namn. Mittemot den en stor fruktträdgård på tillväxt, planterad i vår tid.

Man går in i bokskogen där våren också är ljusaste tiden. Bokarna är väldigt höga och raka.

Bokarnas synliga fäste i marken är så fint, de går inte bara rakt ner jorden, de visar var huvudrötterna går ner. På våren samlas vitsipporna i vinklarna mellan rötterna

Ännu en allé men med ekar, lindar och askar. Vägen går ner till en strand med vit snäcksand och där en liten ö nog haft en funktion i den engelska parken och en pil pekar vägen mot Kättils grotta.

Viken där sanden bestod av krossade snäckskal (2017) och där man anlagt grillmöjlighet med flera bord och sittplatser. Just när jag var där bröt ett sällskap med kanotister upp och paddlade vidare och ett något större fartyg passerade Gibraltar, dvs mellan lilla ön och Runsahalvön. På en lite knölig stig når man härifrån Kättils grotta, en samling storstenar och en lite spännande sittplats byggd mellan sten och vatten.

Efter den mest fantastiska blomstersommar jag upplevt, känns den trötta grönskan nu ganska slut och färdigblommad, men kanske har det varit så under alla år, att när den blommande sommaren är över, förmår inte september med aldrig så många äpplen skapa den glädje som ett stånd med backsippor ger eller rosor som slår ut trots olämplig jord eller orkidéer i ett Gotlandsdike eller …. listan har inget slut. Men – en växt som visar sig, blommar och överraskar just på hösten är dock tidlösan, den smyger upp i september med ljuslila nakna blommor som påminner om krokus men utan gröna blad.

Tidlösan Colchicum autumnale har odlats i Sverigen sedan 1600-talet. Olof Rudbeck den äldre, professor vid botaniska trädgården i Uppsala odlade 10 olika varianter av tidlösa. I Nationella genbanken förvaras 6 olika tidlösor för framtiden, tre från Skåne, en från Öland, en från Närke och en från Uppland ( den sista går att spåra till 1830-talet). Om någon har en tidlösa som går tillbaks till före 1940, kontakta gärna Nationella genbanken.

Tidlösan är giftig, ur dess underjordiska delar utvinner man giftet Kolchicin som används förutom i en del mediciner, inom växtförädling och genetik för att skapa celler med fördubblat kromosomantal.

Medborgarhuset är nu rivet och borta, tomten förvandlad till en grusplan och lådor med växter och unga träd är utplacerade här och där i gruset .

Ingen vet ännu vad som kommer efter det rivna och det kan dröja.

När hösten närmar sig, slår inget nytt ut i gaturabatterna, de utplacerade blomlådorna och båtarna har tömts på sitt färgade innehåll men det finns ett ställe där man ännu kan se färg och blommor som inte torkat eller vissnat och det är kyrkogården. Våra osynliga band till de som gått före blir synliga och följer årstiderna med ständigt nya blommor.

När kylan och mörkret tar över får de färgade löven sin tid. Först ut är här de återstående körsbärsträden vid sidan om rivningstomten där Medis stod.

Och när alla färgade löv fallit har vi blommande krukväxter och E.Andersons växthus i Bergianska trädgården att trösta oss med.

Kan man jämföra blommor med musik? Musik lär passera alla hinder in i en del människor och ger kontakt där annan kontakt är blockerad. Musiken når inte mig men däremot blommor, på rot eller avklippta, svältande eller törstande, stora eller små, med eller utan färg, ja antagligen går hela det för mig synliga växtriket in. Sa jag för mycket nu? Och träden då? Jo träden med.

Brittsommar brukar man säga om det blir några soliga och varma dagar kring Birgittadagen den 7 oktober. Fredagen den 4 oktober var solig och utan blåst när jag tog mig till Bergianska för att se vad som ännu blommade eller hade fått färg. Jag hade också ärendet att försöka hitta ett valnötsträd, gärna ett Mandchuriskt sådant, trodde att jag hade läst det namnet på en skylt för många år sedan.

Jag kom iväg på eftermiddagen när solen hade börjat dala och under halva rundan i parken hade jag sol i ögonen och motljuset genomlyste och gjorde de enklaste buskar och grenar vackra och vattenytorna i dammarna och Brunnsviken låg som speglar.

Miscanthusgräset i dammen lyste silvervitt

och intill på en bänk såg jag på långt håll en flicka med sagolika färger som inte gick att passera utan att lyfta kameran. Svårt med att se bilder där okända människor ingår och deras integritet, ska jag knäppa först och fråga efteråt eller fråga innan jag knäpper? Det blir då inte samma bild som jag först såg. Jag knäppte först och frågade efteråt och det gick bra.

Valde den breda vägen uppåt i stället för utmed stranden. En skylt vid staketet säger att professsorsvillan är bebodd och det kan knappast störa att ta en bild av gaveln och på långt håll. Villan byggdes 1886 ett år efter trädgårdens flytt till Frescati åt Professor Bergianus Veit Wittrock. Den är numera ett statligt byggnadsminne och har varit tjänstebostad åt flera av trädgårdens professorer fram till slutet av 60-talet.

Utbyggnader på baksidan av villan

Museipaviljongen är inräknad i de skyddade byggnaderna och innehåller naturkuriosa som inte rörts på många år.

Höstcyklamen på väg tillsammans med höstkrokus att bilda en blomstermatta.

Höstkrokus är klarblå

och tunnare än både tidlösa och cyklamen. De har blivit kända som höstblommor i våra trädgårdar ganska sent, jag såg dem aldrig då jag växte upp dvs under första halvan av förra århundradet.

Eterneller bland korgblommiga i en systemrabatt mittemot fruktträdgården .

Äkta kastanj nära E. Anderssons växthus med många frukter ännu kvar på träden. När de är helt mogna och faller får man akta sig för att gripa om ytterhöljet utan täta handskar. Taggarna är nog de vassaste och mest genomträngande jag upplevt.

Åter på den nygamla parkeringen, mängder av nyplanterade träd, det närmaste med röda bärklasar såg ut som en rönn, men många med röda bär på eget skaft. Historien om valnötter får komma i nästa blogg.

Den kortaste promenaden jag kan gå där jag bor är runt kvarteret. Men vilket kvarter menar jag? Det vi bor i eller det mittemot? Ibland är det lite svårt att se var kvarteren slutar, därför blir ”runt kvarteret” inte ordagrant men nära.

Vår husrad på Dragonvägen har konstverk på ytterväggen, en drake och ett lejon av Britta Norrvi.

I min runda runt kvarteret räknar jag in Hugo Sabels torg och Suseboparken. Där händer alltid något. På torget planterades från början 18 (20?) ullungrönnar spridda över hela ytan och de flammade från orange till brinnande rött när hösten kom. De har beskurits för att få snygg form och jag har väntat på deras tillväxt och hoppas att de ska bilda ett flammande rött tak över torget när de vuxit i omfång. Träden gör vad de kan men de krockar med de olika matkiosker som inte rullas undan när de är stängda utan permanent får stå kvar dygnet och året runt.

Blomsterförsäljningen är något att glädjas åt men den har också blivit kvar och kan inte rullas undan ens under vintermånaderna då ingen försäljning pågår.

Lövblåsning pågår, löven som fått oss att häpna över färgspelet ligger en dag på marken och föreställningen är slut.

Blomstertältet är granne med Suseboparken.

Vattenströmmen är avstängd och det gamla ihåliga äppelträdet såg sin sista vår i våras och har nu tappat de sista äpplena i brunnen.

Röta pågår i alla stubbhelgonens trä, skulpturer på rot är sin egen sopstation och inte gjorda för evigheten.

Axel Nordells (1914-1997) skulptur Svamp står på parkeringen till Väsby Centrum. Nordell hade sin atelje och verkstad i Harby skola i Bollstanäs och där skapades många av hans lekskulpturer. Då materialet i dessa var glasfiberarmerad plast, krävdes luftväxling och han arbetade mest utomhus. Det finns en dokumentär på youtube om och med Axel Nordell från tiden före 1997.

Gångväg mellan Väsby Centrum och idrottsanläggningarna.

Trappa upp till Guldhuset. Söndag eftermiddag roade sig en rad småpojkar med att pröva den fina, blanka och livsfarliga rutschkanan som bildats vid sidan om trappan.

Två Ginkgoträd lyser som facklor på Dragonvägen, de är världens äldsta trädart, bladen är egentligen barr och träden kan bli kan bli mycket gamla, ett par tusen år. Nu har jag rundat Väsby Centrum och är tillbaks på Dragonvägen. Här växer Väsby och flera gropar väntar ännu på att fyllas med bostäder.

Året som gick var det snabbaste att försvinna, jag hann knappt vänja mig vid att skriva årtalet, men så säger väl många gamlingar vartefter de själva saktar ner och allt de gör tar längre tid. Vad väljer jag för symbol för hoppet om ett gott nytt år? Eftersom det är ganska grått och kyligt ute, blåsigt och färglöst, letar jag inomhus. Vasen med den smalaste halsen har nog inte varit med någon gång, den kommer från Mejeriet i Alskogpå Gotland och har skapats av keramiker Tomas Stövling. Hans föremål är unika och sköna att hålla i och vasen får stå för kreativitet. En annan sorts kreativitet är att få en orkide att blomma två gånger om året, till jul och midsommar och inte vissna däremellan. Alltså hopp och önskan om att året ska ge inspiration till mycket skapande och odling av alla slag.

Alltså önskar jag till alla mina bloggläsare:

Ett Gott Nytt År 2025 !

Dagarna har börjat bli något längre, det märks när snön eller solen varit framme och gjort dagen ljusare.

Utsikt från köksfönstret strax efter klockan halv 4 på eftermiddagen efter en klar och ljus dag. Solens sista ljusknippe lyser upp guldtornet en stund och inomhus tänder vi lamporna. Snötäcket för en vecka sedan har regnat bort och kvar ligger snörester från senaste plogningen.

I samma köksfönster har en Amaryllis med två stjälkar slagit ut sina rödkantade vita klockor.

Vi har hälsat på hos Selina

och firat henne med kaffe och födelsedagstårta.

Hittade en alldeles ny bok på biblioteket: Trädgårdsmästarens Orangeri av Maria Löfgren. Den handlar om växternas övervintringshus dvs Orangeriernas 500-åriga historia. Maria Löfgren är hortonom, trädgårdsmästare och trädgårdshistoriker. Orangerier är inte ovanliga men de används inte till det de byggdes för. Ulriksdals Slott har ett och det hyser Nationalmuseums samling av svensk skulptur, Bergianska trädgårdens Orangeri är numera kafé, Uppsala har ett par, ett i Linnéträdgården och Linneanum i Uppsala botaniska trädgård och av dem används bara Linneanum som det var byggt för.

Erik Århammar, trädgårdsmästae och Sveriges ende orangör i vår tid.

21 december 2017 skrev jag en blogg om Linneanum i Uppsala botaniska trädgård. På bilden skördar trädgårdsmästare Erik Århammar pomeranser. Linneanum är det enda Orangeri där man ännu tar in de känsliga träden för vinterförvaring och rullar ut dem då frostrisken är över på våren. Erik Århammar vid Linneanum avtackas extra varmt i Maria Löfgrens bok som en viktig samtalspartner för bokens tillkomst.

När nu växter är på tal läste jag i går på nätet att Bergianska trädgården får Universitetet som enda huvudman. Det har inte varit helt bra med flera ägare, olika intressen har bromsat och nu hoppas vi att trädgården får arbetsro. Besökarna har ju hittat till trädgården med den fantastiska blandningen av (skenbart) vilt och ordnat växande

Bloggen om att spinna garn låter vänta på sig och under tiden hinner vintern ta slut och våren visar sig. På skyddade och varma platser har de väntade vårblomstren slagit ut men jag har ändå inväntat den riktigt milda vårvärmen för att gå ut och känna om vårglädjen infinner sig. Den kom idag.

Jag gick mot Barockparken, där brukar hästhovarna blomma på den upphöjda järnvägsslänten vid sidan av gångvägen, de har nog varit utslagna en vecka redan och där var de, det var gulprickigt i det torra gräset. Ingen vårblomma ger mig så mycket vårförsäkran och glädje som små Tussilago i sol.

Något pågick i parken, bilar stod parkerade och det lät som om man sågade med motorsåg, folk rörde sig bland träden och hade rep och metall öglor i flera lager runt hela kroppen, några killar satt högt upp i träden. Man tog bort de tunna grenarna som senast fyllt parken med grönska men även rotskotten kring de gamla upplivade lindarna fick gå.

Arborist i arbete

Man klättrade på stegar eller utan stegar och rensade de knotiga träden så att inga tunna kvistar blev kvar.

Vårlök Gagea lutea

Kring basen av lindarna lyser marken guldgrön av vårlökar, de brukar trängas med rotskott och syns då knappast, men när de skotten är borta får vårlökarna sin chans att visa sig.

En del konturer av lindarna såg väldigt avklädda ut, på marken samlades sedan grenarna i prydliga högar.

På den stora åkern som syns mellan träden åt norr finns två vita prickar, (syns inte här)

De vita prickarna blir med kamerans hjälp två stora vita fåglar, är det sångsvanarna som jag spejat efter som mellanlandat ännu ett år på sin väg norrut. Det finns ingen möjlighet att komma närmare.

24/4-25 Bergianska trädgården har nu fått Universitetet som ensam ägare och som vän till trädgården hoppas jag att den ska få lugn och arbetsro. Den mest påtagliga förändringen märks i E.Andersons växthus där serveringen av drycker med tilltugg har upphört och ersatts med en helautomatisk kaffeapparat. Gick en runda i den vårblommande trädgården efter ett besök hos grannen tandläkaren.

Nu är tiden då körsbärsplommon blommar, de är enkla och så vackra och ger ett stjärnregn som är över på ett par dagar,

En av de dagarna råkade vara idag.

Japanska dammen fördubblar besökarantalet.

Överst i Rhododendrondalen lyser de tidiga buskarna starkt lila.

Så mycket färg att se både på långt och nära håll.

Stora grusplanen som fylldes och jämnades för att Wittrock hade tänkt sig och ritat in ett stort växthus på de tidiga skisserna.

Ännu ett körsbärsträd i blom

Röd nunneört, låga mörkrosa och inbakade i gräsytor och rabatter blommar de röda överallt i trädgården. När de blommat över lämnar de inga spår och man glömmer dem till nästa vår.

Sibirisk nunneört har sin historia från Linnés tid. Linné hade bett sin finske lärjunge Erik Laxmann att skicka frön av löjtnantshjärta som han aldrig sett i verkligheten. När fröerna kom 1765 visade de sig ge en annan okänd växt som fick namnet sibirisk nunneört. Den doftar honung och sprider sig gärna, men liksom den rosa nunneörten, lämnar den inga spår efter blomningen. Här har den gömt rötterna i häcken kring fruktträdgården och tittar fram längs hela häcken.

Allt arbete med trädgården som vi slipper. Utan plantering ingen trädgård.

Det stora Tokyo-körsbärsträdet utanför E.Andersons växthus drar många beundrare.

Det är vår även i växthuset, olivträdet blommar, vinrankorna är ljusgröna och större än jag sett förr och lejonsvansarna doftar. Saknar den gamla entrén men den var ändå för liten för både servering och försäljning. Så en mugg kaffe ur den nya kaffeautomaten får ersätta E.Andersons önskan om en kopp choklad till Medelhavsdrömmen. Böcker och presentartiklar är nerpackade och entrén ser inte riktigt färdigmöblerad ut än.

I växthusets australiska hörn blommar en jättetuva med röda blommor (Pimelea ferruginea) på engelska heter den Rice flower och Rosa risblomma är ett försök att försvenska den.

Rosa risblomma

I rabatten utanför växthuset blommar ett litet träd som lockade mig att läsa på etiketten —Mandelträd ! Den har granhäcken åt norr och växthuset åt söder som skydd och här finns fler Medelhavsväxter som klarat att övervintra utomhus.