För fyra år sedan hade hela (nästan) Hornsgatans längd på båda sidor planterats med Ginkgoträd. De hade fått kolstybb kring rötterna som är ett undermedel för trädens tillväxt och välbefinnande.  I november var träden gyllengula och det var lätt att föreställa sig hur de skulle lysa upp gatan i framtidens. Sen glömde jag att kolla hur de växte till och fyllde fyllde ut mellanrummen. En snabb titt på Hornsgatan nu efter att ha passerat Hornsplan visade att träden var väldigt olika  i färg och växte så de liknade något som var gjort av jättelika piprensare. Det kan nog ta lång tid innan träden skuggar trottoaren.Innan de gulnar är färgen mörkt grön

En del påminner lite om julgranar.

Ormbunken väl alla känner igen, den som gav ”grönt” i blomsterbuketter. Den här växer i det centrala och doftande Medelhavsrummet, nära ingången till ormbunksrummet.

Inom ramen för Edvard Anderssons donationvilkor finns ett regnskogsrum i växthuset och på dörren läser jag Ormbunksrummet.  Därinne är det grönt och fuktigt, man kan urskilja färg på någon blommande växt och kring jul står här en uråldrig äkta julkaktus och sträcker ut sina blommande grenar, men annars dominerar det gröna. Två hela väggar skickar ut blad av olika format från golv till tak och en tät imma lägger sig fort på kameralinsen och hindrar fotografering.  Tre trädormbunkar reser sig som spetsmönstrade parasoller över markens grönska och bland växterna kring fötter och knän ser jag att de är ormbunkar av många slag. De  har vetenskapliga namn som är svåra att hitta uttal till och de kommer från andra världsdelar, ormbunkar finns i alla. Flera har blivit krukväxter och jag minns min älghornsbräken, här har den plats för hela hornkronan, min växte gränslöst och fick till slut inte plats i rummet.

Trädormbunke

Novemberkaktus i november

Trädgårdsmästare Sari Södergren

Ormbunkar blommar inte och sätter inte frö, de sprids i stället med sporer som finns i sporgömmen på bladens undersida. Sari Södergren, trädgårdsmästare som har hand om regnskogsrummet nyper av några blad för att visa hur olika  sporgömmen kan gruppera sig i mönster som är egna för arten. Jag kan ta med dem hem och fotograferar vid köksbordet.  Sari berättar att hon förökar plantorna med sporer, de är mycket små, närmast som ett mörkt damm och det kan ta lång tid för dem att gro. Just nu ligger odlare i startgroparna för frösådd, men sällan läser man några råd för sporsådd.

Här är ormbunksbladen jag fick av Sari med tydliga sporgömmes – mönster.

Sporgömmen runt bladets ytterkanter

Sporgömmena är inte så bruna och tydliga, men de finns där runt kanterna

Sporgömmen som dubbla rader av prickar

Sporgömmen runt småbladskanterna

Och här en ormbunke som bytt ut sporgömmena mot groddknoppar och ”föder färdiga småplantor”

Det är mars och och jag läser att det är dags att låta pelargonerna som vinterförvarats, komma fram och se ljuset. Hos mig går nästan ingenting att övervintra och i flera år har jag handlat pelargonsticklingar i stenladan på våren i stället. Då har jag varit sent ute och bara några få har varit kvar, men just nu är det fullt i trädgårdsbutiken

Det är lite trångt bland krukorna och ser rörigt ut på bild, men det är en skön röra och man hittar många överraskningar.

Den här ser jag fram emot, den har fransiga blad som doftar.

Citrusvarianterna är många

Måndag.   Kameran, min hjälp att se det jag vill minnas, sa nej i lördags, den stelnade och vägrade att öppna sitt öga. Vad kan vara fel? batteriet slut? minneskortet fullt? så har den aldrig gjort förut.

Måste ta med den till kamera-doktorn men först ska jag nog titta ner i batterikammaren om något skakat snett, men titten förändrade inget.  Ringde kameradoktorn i morse för att höra om de hade öppet, ja det hade de. Man sa, om kameran behöver åtgärdas, så kan det ta tid för den skickas till Nikkon i Japan och de har stängt ner sin verksamhet nu. Men om det är något enkelt så kan vi kanske greja det i butiken.

Så många tankar och kalkyler virvlade runt och hur lever jag vidare utan kameran. När är det minst folk i affären? Ja här är tomt hela dagen, kom när det passar.

Helt underbart att åka inne i stan, jag var nästan ensam på Birger Jarlsgatan, parkerade på en ledig ruta och närmade mig affären. Dörren till Kamera-doktorn stod vidöppen, jag behövde inte vidröra något  för att komma in och inga övriga kunder i sikte.  Jag la kameran på disken, en kille kom och tog den, vände på den och öppnade luckan till batterikammaren. Ja här är det sa han, batteriet sitter fel. ??? Han vände batteriet, nu går den. Jamen den stannade först, sen tittade jag på batteriet och satte väl i det fel. Hur gick det här till?

Trots det gåtfulla, vilken lättnad, kameran funkade, ingen stor utgift, det här måste firas ! Jag åker bara rätt norrut, passerar Roslagstull och landar i Bergianska trädgården, där jag inte varit på väldigt länge.

Den första riktiga vårdagen, varmt i solen och stilla i luften.

En utslagen gren på körsbärsplommonet, Jag missade förra årets blomning.

På väg upp ur Japanska dammen, Iris?

Vitsippor på remsan ner mot sjön.

Snart ser vi inte fågelboet bakom körsbärsblom, nära Bleket.

I gräsmattan vid tulpantrappan

Köksträdgårdslanden får vänta lite till men några övervintrare är kvar. Att det är kardborreblad syns på färgen men Rotkardborren visste jag inte om förut.

Kålrötter som kanske ska blomma och lämna frö i sommar.och den kanske just nu minst charmiga i rabatten, Foderbetan på väg mot blomning och sin vackraste tid.

och väl hemma igen mötte jag vårens första tussilago utanför garagets norrsida.

Fågelbärsträd i Suseboparken

Lönnens skummande blomsterprakt ligger nu som utspillt guld på trottoaren och

och magnolian i parken bakom Medis slog äntligen ut men inte som en explosion utan mycket försiktigt. Frosten hade bitit i kronbladen så de var lite bruna

Blommor en fredag i maj vid Eivors begravning i Österåkers kyrka,

Hur har den här rabatten tillkommit och vilken är tanken?  Backen i folkparksområdet går parallellt med Mälarvägen.

Hästkastanjernas fint veckade blad har haft det trångt i sina höljen.

Blommorna i Suseboparkens silverpäron är i år nästan genomskinliga och trängs inte på grenarna som förra året och

på marken ett hav av narcisser

och vita liljeblommande tulpaner i gaturabatterna

I år har gårdens körsbärsträd nått upp till min balkong och inifrån ser det ut att höra till min trädgård

och jag kan nästan nå blommorna som är dubbla, bländande vita och väldigt vackra,

Novemberkaktusen innanför fönstret med många år på nacken, som jag skött med vänster hand men som blommat ett par gånger om året bredde ut sig ohejdat. För att kunna finnas kvar som krukväxt fick den en rejäl nerklippning. Efter att ha samlat sig ett bra tag satte den igång att återskapa det nerklippta och den skickar nu ut hela knippen med blad och grenar från de kapade ställena. De ljusgröna bladen har kommit på nolltid och snart är växten lika stor som före klippningen.

En lång blogg om vad en måttligt lång promenad i Bergianska kan ge.

Det började med att Stina sett trädpionen utanför Bergianskas institutionsbyggnad och skrev det på facebook, då förstod jag att det var bråttom. Vad blir det för väder i dag? Solen var framme men det lovades regn framåt dagen. Det blev ännu mer bråttom. Måste invänta städhjälpen som ibland kommer och ibland inte.  Då hon inte visade sig, for jag och hoppades att än en gång få möta den blommande trädpionen.  För ett par år sedan fanns en större buske alldeles nära äppelallén och den saknar jag. Den här är också imponerande men mer tillbakadragen och välkomnar inte besökaren fullt så öppet. Trädpion  utanför Bergianskas institutionsbyggnad

med en doft man aldrig tröttnar på

Jag rundar byggnaden och minns att här låg förr ett café, där man kunde fika, men det revs någon gång och jag har inte läst att någon saknat det. Helst hade jag nu gått upp på fjället men jag tog rollatorn i dag och det begränsar bergsklättring.  Alla vårar är olika i trädgården och jag spejar efter en liten    vattenspegel från källan bredvid den blommande bärapeln, men gropen består i år av en grön tofs och i gräset intill vilar en människa på filt, så jag rullar förbi.

En av trapporna upp till fjället är klädd i hundkäx, löktrav och förgätmigej, när allt i trädgården är avfotograferat, finns fjällen kvar där man kan se och uppleva det oväntade.

Det lilla tillflödet till japanska dammen syns och hörs fortfarande, innan daggkåporna väver sitt täcke över

och strax ovanför på amerikanska fjällsidan blommar ännu en azalea med ovanlig färg.

Japanska dammen har två präktiga ormbunkar vid brofästet, egentligen drog mig ormbunkarna lika mycket som pionerna den här gången. Vintern har gått helt i ormbunkarnas tecken för mig och här är de nu just upprullade. Jag går mot deras boplatser och på slänten blommar något vitt, vad är det?

Buskstjärnblomma  Stellaria holostea

Hela slänten är vit

och här är nästa trappa, även den påklädd och inramad av växtlighet och här kommer ormbunkarnas område.

Och titta ! De lagade stenkaren har fått ormbunkar, tänk när de fått växa till sig lite !

I karet närmast gången kämpar en liten mattlummer.

och runt hörnet vecklar strutbräken ut sina blad i resterna av Wittrocks Filicetum

Alla ormbunksarterna har inte hunnit lika långt som strutbräken men de är på väg.

Majbräken

med gullpudra kring fötterna

Hultbräken

Ormbunkarna följer sedan med en bra bit till, runt udden, de finns i alla grottorna vid entréerna och längre in.Grottorna grönskar

och molnen samlar sig, ska jag hinna runt?

Jag sneddar genom Rhododendrondalen upp till trädgårdens övre våning, där några sena buskar lyser med mycket färg.

Rhododendron med olika format och färg, som jag glömde läsa av namnen på

Knopparnas färg var så spännande att blommorna kom i andra hand.

Korallpionens blommor i planteringen nära Italienska terrassen var på väg att sönderfalla men höll ihop så jag fick se dem

Korallpion

Strandtrift i sanden nedanför Gotlandsalvaret

Lysande blekrosa strandtrift

Syren med lavgula grenar vid grinden till Bleket

Bergspion bland läkeväxter i planteringarna innanför granhäcken.

Jag hann runt men väl hemma igen bröt ett åskväder med dunder och tusen blixtar ut och ösregn.

Planen var att en fin dag gå till Bellevueparken och fika i Paschens malmgård med Yoko, hon har suttit länge instängd på Sveavägen som skör person. Platserna ligger på rätt bekvämt gångavstånd från varandra och parken är numera renoverad, välstädad och med grusade gångar där de förr bara var trampade stigar. Selina, Karin och Alfred ville också gå med, tyvärr uteblev Yoko men vi andra kunde ändå ses.  Vi parkerade på gården till Sveaplans flickläroverk och minnena trängde sig genast på.

Jag kände på dörrarna till skolan för jag ville visa Bo Beskows fresk på vägen mot aulan för de yngre, men dörrarna var förstås låsta. Sen gick vi ut på baksidan av skolan där den forna gropen nu är en utfylld grässlätt med flera stigar upp mot parkens höjder, som egentligen består av en mängd kala bergknallar med  gröna sänkor emellan. Sedan jag läst Vivi Horns bok, Roslagstull, vet jag numera vilka som byggde och bodde i de  olika byggnaderna och när och jag pladdrade i ett och pekade. Där var det och där var det och där uppe var duvslaget som förblev ett hemligt område, när Birgitta och jag var ute och spejade….o.s.v.

Det var världens vackraste Pingstdag, varm, lysande och blommande. Gullregn i blom och utmed hela bergsfoten växte vita drivor av doftande myskmadra, berusande syrener och manshög blommande spansk körvel med några nybildade gröna frön som jag fick alla att tugga på. Smakar lakrits, sa Alfred. Det var så enormt välgörande att få uppleva de nu vuxna barnbarnen, två huvuden högre än jag, de var liksom nyfödda men kunde ändå både lyssna, förstå och fråga.

Vi tog oss upp på höjden och såg att serveringen i Paschen malmgård Bellevue var öppen, stolar glest placerade i gräset och inte för mycket folk, men vi hade siktet  inställt på att även se skulptören Carl Eldhs ateljé först, så vi gick vidare.

Hälsade på den unge Strindberg, som spejar ut över skärgården från en bergknalle ovanför ateljén, han ser väl mest universitetets tillbyggnader som just nu de är de högsta i omgivningen. Mittemot är en ännu högre utsiktspunkt från ett före detta luftvärnsfort som omvandlats till grillplats. Stigen dit delas med vägen till en låst grind i ett högt nätstängsel och därinnanför finns Duvslaget, som inte kan ses annat än på avstånd hängande på översta kanten av berget. Så många gånger har jag försök att se vad som finns innanför och läst att brevduveklubben är insomnad men stått vid nätet och sett tecken på att någon ändå fortsätter att titta till fåglarna.

När alla var på väg upp att se högsta bergshällen, rörde sig en ensam man också åt samma håll. Jag blev lite efter och då han i stället gick mot den låsta dörren i det höga nätet och började låsa upp, tog jag risken att bli avvisad och frågade, har du duvor? Ja sa han och sken upp, vill du se? Oh ja jaa, men jag har en lång radda med folk med mej. Jag berättade vilka vi var och lite årtal och så hände det, att jag  efter 75 år fick komma in med min lilla skara och se vad som varit och ännu är dolt för de flesta Stockholmare.

En smal stig med trappsteg slingrade till utsidan av berget och bland skymmande buskar låg sedan en hel liten stadsdel med olika hus och grändprång emellan. Hus för duvor, hus för mat åt duvorna, ett större hus vi fick klättra upp i, avdelad med plexiglas, där man såg många av fåglarna som var hemma. Nära golvet var det öppet för fåglarna att gå ut och in och i övre delen var hyllor med fack för bon och att lägga ägg och flera fack var upptagna.  Duvorna var många och vackra, några med mycket vitt och andra med påfågelsfärg kring halsen, smäckrare och rörligare än vanliga stadsduvor. Blir de aldrig osams?, jovisst, de kan ryka ihop ordentligt ibland. De är med i tävlingar och hade nyss avverkat två och hade en framför sig.

Vi var alla helt tagna av det som hände oss, hänryckta är kanske ordet för det vi blev, det hör ju till pingsten och jag glömde att ta fram kameran – tills vi var på väg därifrån.

Selina blev oskarp i den häftiga klättringen, men bilderna gör att vi är helt säkra på att vi varit där.

Vi var välkomna åter och kan se att någon är där när bilen är parkerad utanför. Tänk om det här kan beskrivas, det är en helt annan värld mitt ibland oss och ännu 2020.

Sen fortsatte vi till Carl Eldh där en jättelik Rhododendron med den förr vanligaste lilafärgen (som numera är inte är lika vanlig) hade sin bästa dag.

Entrésidan på Carl Eldhs ateljé

och där Gustaf Fröding tåligt väntar på besökarna

Jag satt ner på baksidans trappa med Missy, när de unga var inne i muséet. I den lilla parken har man lyckats göra många små gångar och lagom skymmande växter så att minst sex skulpturer exponeras utan att de stör varandra.

Äntligen dags för lite vatten åt Missy och något från café Bellevue åt oss. Vilken dag !!

Bellevue är namnet man gav Malmgården när den byggdes, därav parkens namn. Jag skrev mer om platserna 4/9 2014 på bloggen, ”Tankar på väg till Carl Eldhs ateljé”.

Inte trängas för att handla matvaror, ingen lust att bara sitta inne, har inte kollat Nut House på ett bra tag, dit far jag. Den gamla lindallén vid Torsåker, planterad på 1700-talet, ett naturminne, restaurerades 2012 och var nu lummig och grön.

Torsåkers slottSom flera andra stora hus med trädgårdar har växthusen blivit caféer med försäljning av lite ovanliga grunkor och en del plantor. De har blivit lite spännande och oförutsägbara platser med okonventionella lösningar, ostandardiserade oaser.

Man kan spisa lunchbuffé eller kaffe med hembakat bröd och kakor och sitta inne i ett varmt växthus om det regnar eller snöar.

Eller här och bordsunderredena står stadigt.

Just nu är det skönast och att sitta ute med gräs under fötterna och låta barnen röra sig.

Blommor av rostigt järn på en lång spik

Ett helt magasin fullt av ovanligheter

Pojkänglar ?

Lind, lika gammal som allén eller äldre?

Några bilder utan annat sammanhang än att de fastnat på näthinnan då jag passerat växter på väg till Lasses sten. Nyligen planterade, överlevare eller de som själva valt sin växtplats och fått bli kvar.            Alltså –                                                                                                                                                                  Då och då besöker jag min lilla odling vid Lasses sten på Eds kyrkogård. Om jag går genom den sydöstligaste ingången möter mig till vänster om grinden en jättelik björk, säkert äldre än 100 år, med grenar som som bildar draperier ner till marken. Den har fransade blad och är nog en äkta Ornäsbjörk men det går inte att läsa ut när den planterades.

Draperi av flikiga björklöv.

Många björkar blir inte mer än 100 år men den allra först upptäckta Ornäsbjörken som fälldes av en storm år 1890 var då 123 år. (Ornäsbjörk – förförisk och falsk av Berndt Karlsson 2016)

Innanför grinden ligger senaste delen av begravningsplatsen, den innehåller resterna av flera människor jag själv mött medan de levde och Lasse förstås. Här blommar planteringarna, stenarna står tätt och färgprakten varierar med årstiderna. Alla gravarna blir omskötta, den lilla rutan framför varje sten är inte större än att det räcker med några få plantor för att fylla rutan med färg.

Plats för urnor och graverade namnskyltar på granitpelare

Om man går på de äldre delarna av kyrkogården står stenarna glesare och för några av dem har  växterna tagit över.  Strutbräken stannar inte bara kvar där den blivit satt, den gör även omgivande mark till sin.

Prästkragar har sått sig själva på gräsytorna och när de står i klungor klipper man runt och sparar dem.De äldsta gravarna har få efterlevande i livet och det är glesare mellan blomstren.

På den gamla muren, en medeltida bogårdsmur som går runt kyrkan gror en del frön och det som växer där blir genomlyst.

Gräs är dekorativt, trivs de så blir det långa strån

Blåklintsvariant vid trappstenen till Ankarcronas gravkor.

                                                                                                                                                             Vit Pionexplosion,

Akvileja i blåst vid en sten intill muren

Här ser man tydligt varför den heter Columbin i vårt grannland efter duva,                                               ”Vola colomba bianca vola” = flyg vita duva flyg, en 70-tals-låt

Tusenskönorna i gräsmattan sparas också om de är flera tillsammans, Många växter trivs bra utmed den breda muren, fukt och skugga stor del av dagen.

Dalens sjukhusträdgård

Än en gång är jag på besök i Dalens trädgård då rosorna slår ut. Det är tre år sedan sist och en del har förändrats.

Rosorna är många och stora, buskarna har släppts upp så att blommorna kommer närmare och är lättare att se och doften berusar.

Karin sköter trädgården, som anlades 1980 för patienter på Dalens geriatriska sjukhus och i dessa tider har den även blivit en oas för stunder av återhämtning för den hårt ansträngda personalen.  Fler stolar i trädgården, vilstolar, nya hammockar, varje skrymsle i både ljus och skugga upptas nu vid lunchtid och för kafferaster av personal som här får ett välkommet avbrott .Gåsen stod på de nakna stenplattorna senast jag såg den, men nu har den fått myskmadra och timjan kring fötterna.

Gräslöken blommar i kryddlådan. Kryddor av många slag i midjehöjd, alla med doft och smak, det är inte förbjudet att nypa av blad och smaka.

En skata ger ljudet av stilla vattenplask

Skatan blev hemlös när en pergola rasade av snötyngder förra vintern.. En omfångsrik vinplanta utgjorde tak och gav kilovis med druvor, gamla växter som format sig där de trivs är knepiga att möblera om.   Skatan har just fått en ny plats att sprida ljudet av vatten från.

En röd kaprifol, eldkaprifol? och

en vanlig kaprifol lindar sig fortfarande kring pelarna vid den rasade pergolan. De hör till de växter som var med från början då trädgården anlades.

Flera humleklädda bågar kastar sina långa vassa revor över besökaren och man får passa sig så man inte blir riven av de vassa sågtänderna.

Då husen byggdes på den här delen av Dragonvägen för 15 år sedan, planterades också fyra körsbärsträd och två  äppelträd på gården. Två av körsbärsträden är prydnadsträd och har helt betagande blomning men de ger inga bär, medan två träd blommar mer anspråkslöst och ger stora mörkröda och söta bär. I år var de många, trädet jag ser från balkongen hade bär på alla sina grenar,

Det ringde på dörren, utanför stod Kerstin från nedre botten med ett fat körsbär: vi har plockat av bären, det finns massor av dem och nu delar vi ut till de som bor i husen. Den lilla gräsplätten som finns bakom huset med måttligt inspirerande buskar, förmår väl inte att ge så stor tröst i Corona-tider men den visar ändå att växtligheten inte stannar av och stänger ner för att hejda Coronaspridning, den bryr sig inte.

Hur var det med Anna Lejons ros frågar Karin en dag, Hon hörde talas om den när hon  bodde hemma och det var något särskilt med den, berätta om den !  Det kan bli en lång historia, det har hänt så mycket mellan nu och då men jag ska försöka minnas.

Med den rosen stiger Annika och Fred Ramqvist fram ur skuggorna och blir levande, vi hade många stunder av glädje med dem och de kom att ge oss trådar till det Väsby som fanns före den stora inflyttningen.

När vi kom till Väsby i början av 60-talet var Fred och Annika Ramqvist genom arv ägare till Berga som låg i skogskanten till Runbyskogen  (Bergaskogen?) nära Ägget och på deras tomt fanns tre hus, ett boningshus som var uthyrt permanent, ett Båtmanstorp (Övra Runby nr 65) och ett hönshus omvandlat till sommarbostad åt ägarna. Båtsmanstorpet hade en fin odlingsyta som någon brukade men i huset kunde ingen bo längre, det mesta saknades.

Kring alla husen var marken ansad och skött på gammaldags vis, allt hade sina platser och tider för när det skulle tas omhand. Det var barnen som gjorde oss till vänner med Ramqvists och vi kom att vara där tillsammans många helger.

Det ombyggda hönshuset. Karin hade utsikten över det från klassrummets fönster i skolan och målningen tillkom på en teckningslektion.

Runbyskolan byggdes i etapper och kom som närmaste granne till Ramqvists och då köpte kommunen upp deras mark för att ha fritt kring skolan. Sedan dess har förfallet pågått..

Då vi flyttade från Ägget till Alvägen gav Annika oss ett par rotskott av en ros som fanns utanför Båtsmanstorpet, som hon kallade Anna Lejons ros. Lejon var siste båtsmannen i Båtsmanstorpet och Anna var änkan (?) och henne hade Annika träffat i början av sin tid med Fred. Rosen var rotäkta och vanlig på gamla torp, mångdubbel, vacker och med en stark doft. Vi satte skotten vid sydligaste hörnet av vårt hus på Alvägen (1969), de rotade sig lätt och efter några år klädde de hela hörnet och en bra bit ut i gräsmattan. Rosen var väl det vi numera lätt kallar de mest lättspridda växterna, invasiv, den utökade sin boplats med rotskott. Den blommade en gång på försommaren – och vilken blomning, stora klarrosa doftpaket som jag till att börja med plockade och torkade till doftkrus för att till varje pris få behålla lite av doften. Senare gjorde gjorde jag rosensaft efter receptet för fläderblomssaft som jag fått av slottsfrun på Runsa. Hennes recept var då hemligt och fick inte spridas, men hon finns inte och receptet är ju knappast hemligt längre.

Jag delade ut många rotskott till de som beundrade blomningen och om de hade en bit jord att stoppa ner dem i. När vi flyttade från vår trädgård tog jag inte med några växtdelar, vår köpare gillade allt som växte där och skötte det omsorgsfullt i många år, så även om jag sörjde förlusten var jag lugn för att planteringarna blev väl omhändertagna.

Finns rosen kvar vid Båtsmanstorpet tror du, frågade Karin – eller kanske på Alvägen, vid södra hörnet? Vi åker och kollar en dag, sa vi och den dagen blev i förgår.

Vi svängde upp på vägen till Bergaplan, den var nu asfalterad  och det som en gång var en idrottsplan är nu till största delen bebyggt med ett daghem och höga stängsel utestänger oss från Bergaskogen och Båtsmanstorpet.. Karin letade upp grindar som hon kunde öppna och vi tog oss in mellan flera stängsel och vi såg inga spår av torp eller husrester , bara grön hög, växtlighet, tät som i en djungel. Det uthyrda boningshuset brann ner för några år sedan, hönshuset som var Ramqvistarnas sommarnöje var helt utplånat och utan att vi märkt det stod vi utmed baksidan av Båtsmanstorpet.

Nedgång till jordkällare

Foto:Karin

Förutom jättehöga nätstängsel var ett extra stängsel rest kring Båtsmanstorpet och i det såg vi ingen öppning.  Vid södra väggen stack ett rotskott av ros upp genom det djupa och täta snåret. Vi pressade oss runt och så nära vi kunde mellan stammar och nät och passerade en källarnedgång till en jordkällare, som jag aldrig uppfattade för femtio år sedan. I huvudet var jag helt hemma i området men i verkligheten var det nu främmande mark.

Köksingång?

Karin kom åt att dra till sig rosskottet och knipsa av det och vid östra sidan av huset stack ett annat rotskott upp med annorlunda blad och även det fick hon med sig en bit av. Runt huset blommade en tät häck av gul praktlysing (Lysimachia punctata), och Karin noterade stjärnflocka (Astrantia major), den bleka sorten, lupiner (Lupinus polyphyllus) och vinruta (Ruta graveolens) och längre bort i snåret stod  flera meter höga stammar av något slide med jättelika blad park-eller jätteslide (Falopia japonica eller sachlinensis).

Praktlysing som tagit över.

På en  lite mer öppen yta, där en gång midsommarstången restes växte de kraftigaste Johannesört i vi sett i år och i mängd.

Robinia pseudoacacia, den som kallas bara acacia för enkelhetens skull, växer som en skog här och jag minns att Fred berättade hur den kommit hit. När hans föräldrar gifte sig, det kan ha varit på 20-talet, då fick de en bröllopsresa till Medelhavet i present, minns inte till vilket land. Där hade de blivit så förtjusta i de blommande Robiniornas doft och ville känna den även när de kom hem, så tog  de med sig en sådan och planterade vid Berga, den tog sig bra och blommade alltsedan dess i kanten av Runbyskogen. Av den fick vi också ett rotskott till Alvägen, det förökade sig villigt men vi hann lyfta bort dem när vi såg hur de tänkte breda ut sig. Det var en häftig upplevelse att se alla dessa växter som fått breda ut sig helt utan att hejdas.

Hela skogen full av Robinia Robinia pseudoacacia, falsk acacia, med vita väldoftande blommor.

och här en äldre generation av Robinia,  är de 100 år?

På vägen hem for vi till Alvägen för att se om rosorna på hörnet fanns kvar, men de var helt borta och det gjorde grenarna i bakluckan extra värdefulla.

Vi avslutade med kaffe och en bakelse hos Kardemumma och på kvällen skapade Karin ett antal krukor med sticklingar av de två rosgrenarna. Och nu börjar en ny väntan, rotar de sig och hur snart får vi se om någon av dem är Anna Lejons doftande ros?

Foto:Karin

Veit Wittrock föddes 5 maj 1839 och dog 1 september 1914. När hittar vi ett datum, då vi kan börja fira Wittrock för hans skapelse, Bergianska trädgården, där den ligger just nu, så många tycker om att besöka den och man har trots ett splittrat ägande ändå lyckats få alla delar att samverka till ett levande resultat, så att vi kan gå där och njuta av den mest unika av botaniska trädgårdar.

Har varit där idag, det har lugnat sig med allt som slår ut under hela försommaren, nu lyser många sensommarblomor lockande på långt håll och sen kan man se och förundras över alla former av fröstälningar som man sällan ser efter blommor i vas.

fröställningar av vävarkarda

att bara sitta på en bänk vid dammen

Näckrosor i dammen intill Viktoriahuset

i alla nyanser mellan rött och vitt

grussloken dansar över det Öländska alvaret

kronärtskocka i köksträdgården

kål

mera kål, strandkål

strandkål, fröställning, hur får man strandkålsfrön att gro?

nu är höstanemonerna här, vad fort det ändå gick

Barnbarnet Selina ville vara på Gotland en vecka med mig och eftersom Gotlandsbesöket i år var nära att utebli, tog jag emot hennes erbjudande om sällskap. Vi kom iväg på den Gotländska sommarsäsongens sista dag, det hade varit varmt i flera dagar och det var molnfritt och varmt även på ön.

Vi stannade för kaffe i Hemse, konditoriet med parkservering såg övergivet ut och stora gatan genom Hemse var avstängd för någon åtgärd, men det ödsliga var bara skenbart.

Selina

Vi vet att det regnar mindre på sydligaste delen av ön men att marken skulle vara så uttorkad som nu kring Långmyren anade jag inte. Rabbisarna hade förökat sig rekordmycket och djuren hade ätit av allt grönt ovan mark och grävt efter rötter så att groparna var om möjligt mångdubbelt fler än förr.

Hålet i sanden under huset som Karin fyllt i från framsidan har i stället öppnat sig för infart från baksidan och för min inre syn ser jag hur de små rabbisarna i förbund med ”di sma” med tassarna kan gräva undan sand så att hela huset en dag tyst bara sjunker ner och efter en storm som blåser ett sandtäcke över alltihop finns inga spår av våra 55 somrar på Gotland kvar.

Allt var helt överblommat och bruntorkat och flera

kalasplatser för rovfågel visar att det är vi som stör i deras värld.

Den enda rosen som ännu blommade var Winchestrer Cathedral vid stuprännan, den försökte välkomna oss.

Men vi fick annat att tänka på, Gösta kom flygande redan på tisdag och då vi inte har någon landningsbana nära, fick Selina köra till Visby och hämta honom. De fångade upp tårtbitar på vägen hit och ljus och firade mig sedan i skuggan bakom huset. Gösta stannade över natten men behövde sedan fara tillbaks. Han hann inköpa en skottkärra i Burgsvik för att köra runt grus till alla rabbishål och särskilt till det största under huset.

Vi gick också ner till hamnen, där var lugnt men inte helt folktomt, man badade från bryggan vid nya bastun. Sen var det dags för Selina att köra Gösta till Visby.

Burgsviks hamn

Just nu växer bebyggelsen söder om Väsby Centrum ut. Det blir höga husblock kring den Blå Parken och konturerna ändrar sig för varje dag.

Dammen är delad i flera bassänger med varsin stege ner till vattnet, det ser inbjudande ut att ta sig ett dopp, ska det verkligen vara möjligt?

Nej så var det inte.

Men vattnet är klart och man ser bottnen

De omplanterade träden är lite tveksamma

Nävor

Gick en runda i trädgården sedan jag hälsat på Bergianskas Ornäsbjörk. Den ser yngre och friskare ut än de två gamlingarna utanför ”gröna villan” på universitetsområdet, den har inget planteringsår på sin lilla skylt.

Försöker med hjälp av spridda uppgifter få en bild av ”Riksträdets” historia.

I dammen ligger röda och vita näckrosor, bladen är lite slitna mot slutet av säsongen men blommorna lyser .

Bakom Viktoriahuset blommar dahliorna i olika former, den här är Näckrosdahlia och den blickar  över gräsmattan mot  näckrosorna i dammen.

Stjärndahlia

Strandråg nedanför alvarmarken ner mot vattnet, den ljusblågröna färgen är strandrågsblå

och på vattnet utanför pågår tävling.

Tidlösorna trivs och breder ut sig , här samlade i gräsmattan före tulpantrappan. De blir ljuslila vad man än tror sig ha grävt ner. Eller också är det bara den varianten  som överlever.

Hösttkrokusarna  är tunnare och bildar inte familjer på samma sätt.

Ormbunkarna än en gång

Hösten närmar sig men det mesta är ännu grönt.

Lite dystert väder idag utomhus, en tavla av mogna äpplen omgivna av vajande ax och blad med färg möter när man passerat utomhuskassorna.

Rödrosa äpplen i korgar säger, nu är det oktober. Ingen trängsel ute kring plantborden,

växthusdörrarna var vidöppna och det var inte svårt att välja mellan att vara ute eller gå in. Här var det skördetid (gallring) för flera stora citrusträd med olika frukter.

Citroner

Bland tusen krukor och dekorationsförslag står här och där små blommande plantor som är svåra att motstå och som man måste stanna upp och glädja sig åt.

Växthuset man passerar innan caféet var idag fyllt med cyklamen, storblomiga och småblommiga

och i alla tänkbara färger, alltid någon som hör hit och som städar bort vissna stjälkar.

Det är något luftigt och flygande över cyklamen.

En stor råtta att ha i rabatten?

Dekoration med blad, bladmålning

Två sovande betongkatter

Måste kolla rosorna bland plantorna utanför, där var blomningen nästan över, men Rosa Eglantyne höjde sig ensam högt över det gröna.

Suseboparkens rännil slutar i en rund damm innan vattnet rinner vidare. Här visar parkens löv upp sig en sista gång och blir som allra vackrast.

Höstens förvandling av träden är minst lika häftig som vårens och färgerna innan löven faller, flammar ibland  i färger som inte kan beskrivas. I år har många träd fortfarande löven kvar, frosten har dröjt men tillräckligt många faller ändå och gör drivor så att doften av höst når oss. 

Mest blad från lönn och fågelbärsträd

I sökandet efter ”Anna Lejons ros” har vi flera gånger hamnat uppe vid den övergivna och totalt igenvuxna tomten vid Berga, där bara det bräckliga skalet av ett båtsmanstorp återstår. De rosgrenar vi fann förra året, styckade vi och satte i krukor med sand och jord, de såg länge ut att vilja rota sig men så blev det inte.

Vi fick ett nytt år och försökte ännu en gång att knipsa ett par grenar och trodde de skulle rota sig lättare då det var vår. När de tidiga rosorna började slå ut strax före midsommar gick vi till Berga för att se hur buskarna vi hämtat grenar från, blommade. Var de doftande och mångbladiga rosor eller kanske bara enkla nyponrosor? Vi såg redan på håll genom alla gallerstängsel att några få enkla ljusröda blommor lyste mot den rödmålade torpväggen. Då vi trängt förbi alla hinder och rörde vid grenarna föll blombladen av så det blev inte ens en bild. Karin såg däremot andra blommande grenar av något som påminde om japansk klätterros. Vi fick nu släppa tanken på att hitta Anna Lejons ros,

Minst lika spännande som resterna av rosor nära huset var allt som fått sprida sig och växa till utan mänskligt motstånd under 50 år. Närheten till skola och förskola har gjort att man satt högt nätstängsel kring huset och tomten, men från Runbyspåret går det flera stigar in i området där en rad växter fått vara så invasiva som jordmånen tillåtit.

Ingång från Runbyspåret. Här låg ”hönshuset” där en familj tillbringade sina somrar på 60-talet.

En skog av jätteslide (Fallopia sachalinensis) med halvmetersblad får man böja undan för att komma förbi. På marken har lupiner fått fritt spelrum

Kring torpet är en tät häck av praktlysing (Lysimachia punctata)

Om man tränger in framför huset genom det ogenomträngliga, blommar där tidigt om våren en Fosythiabuske som ett praktfullt eldklot, man ser det på håll resa sig över slyet. Kommer man dit vid midsommar står en vit schersmin och en rosa pardisbuske av aldrig skådade omfång helt täckta av blommor som kan ses ovan trädtopparna redan från Bergaplan.

Gösta och Karin i djungeln

När man passerat torpet tar Robiniaskogen vid. De som visste hur den kommit dit, kallade den Acacia, den heter Robinia pseudoacacia. Generationen före (på 20-talet) hade tagit med en planta från sin bröllopsresa till Medelhavet för att alltid få minnas resan och den ljuvliga doften när Acacian blommar. Jag fick en rotbit, då vi hade trädgård men redan efter något år såg jag att den skickade ut rotskott åt alla håll och då fick den gå. Vid Berga kan man se de äldsta stammarna krökta och kala men med bladruskor högst upp och de yngre, rotskott eller fröplantor med yppiga ljusgröna bladmassor. De har intagit en bra bit av Runbyskogen och doften när de blommar är så ljuvlig att den sätter spår i minnet.

Bergaplan som man kommer ner till efter den lite omskakande växtupplevelsen var tidigare en idrottsplan, nu står där en förskola. På 60 talet spolade man till och med planen till skridskois ett par vintrar.

Grussloken vajar över alvaret

Efter många heta dagar med inomhussysslor kom regnet och svalkan och min längtan efter att kolla vad som sker i Bergianska tog överhanden. Knepigt med parkeringsautomaten igen, den har funkat bra några gånger, men nu ville den inte ha mitt kort hur jag än vände det.

Dagens vandring började vid den nyputsade institutionsbyggnaden, en stor blommande buske lyste på långt håll, den liknade Hortensia (glömde läsa av namnet) , roligt att få se något oväntat och med ovanlig färg.

Följde stranden, det lilla fina pumphuset har hunnit bli mer än 100 år, det påminner om Elsa Beskows hattstuga, som nybyggnaden blev när den gamla stugan brunnit upp.

En av fjällets många stentrappor mynnar vid den blanka hällen med spår från istiden.

Stor plymastilbe Astilbe chinensis vid fjällets fot åt norr.

Vid ormbunkarna har en träkagge med skavfräken och åkerfräken tillkommit. Båda har varit användbara för olika ändamål, skavfräken för att skura kokkärl, polera metall och trä och åkerfräken har ingått i svenska farmakopén och ansågs vara bra mot sjukdomar i levern och urinsystemet. Åkerfräken ses numera enbart som ett svårbekämpat ogräs.

En liten del av Wittrocks ormbunksvägg, Över hela bergssidan finns murade ”blomkrukor” av stödblock för att hålla kvar jord åt ormbunkar.

Tulpantrappans sommarplantering är i år vilsam att se, bara två färger och de ska antagligen locka fjärilar. Vädret var kanske ogynnsamt för dem idag men några med vita vingar visade hur det var tänkt

Äntligen framme vid alvaret, grussloken lyser i motljuset och vajar för minsta vinddrag över kalkstensgolvet med sina mjuka ax just som det gör på södra Gotlands kalkstensgolv (och Ölands).

Grusslok Melica ciliata