Första november, allhelgonadagen i almanackan, lockar ut mig och jag tar med mig påsen med sönderskurna brödkanter för att mata åns änder och det trots att jag nyligen läst att fåglarna inte mår bra av bröd. Men åns PCB-mättade vatten och dito bottenväxter verkar de klara. När påsen är tom följer jag stigen utmed järnvägen norrut, den ser trång ut,, är kantad med sly och vissen växtlighet och känns lagom kuslig, men solen är ännu uppe. Har aldrig gått vägen förut men den borde leda till tunneln under järnvägen nära barockparken.
Strax före tunneln där stigen svänger ser jag Lång-Brittas källa med en stående stenrelief skapad av Britta Norrvi. Vattnet rör sig sakta och droppar från den flata stenen men frestar inte till ett smakprov.
Går under järnvägen och där ligger barockparken med gröna klippta mattor av gräs och annat grönt. Lindarna har fällt sina löv delvis i dammarna och efter några kalla nätter har de fått ett istäcke med infrusna blad.
Mitt i parken står en vacklande höhässja med mörknande strån, föreställningen i somras med höbärgning var bara på låtsas, ingen bryr sig när programmet är slut, ser att även föregående års hö ligger kvar på marken.
Klockan närmar sig 15 och det börjar redan skymma .
Blomstren som frodades mellan dammarnas kantstenar i somras har lämnat fröställningarna kvar.
En soffa jag inte sett förut.
I dag saknade jag hägern vid stora dammen, den gillar nog öppna vatten bättre.