Jag har inte tagit reda på kyrkogårdens historia, stenmurarnas och lindarnas ålder, ser bara att det är en ljus och luftig plats med en äldre och en senare del och på den senare vilar många av mina tidigare grannar i små rutor på mindre än en kvadratmeter och avståndet mellan rutorna tillåter en gräsklippare att ta sig emellan dvs de ligger tätt.
Det är augusti och det har regnat i flera omgångar, blomningen på gravarna är nu som allra yppigast, nätterna är svala och marken är genomfuktad, de växter man planterat i början av sommaren har nu tagit sig ordentligt och färgerna är lysande.
När jag var barn och vi bodde på mindre platser hade nästan alla utom vi någon grav att sköta om och det var viktigt hur den såg ut. Min mamma hade en i Vetlanda men dit var det för långt att åka, så hon sparade pengar för att kunna köpa ”evig skötsel” av kykogårdsförvaltningen. Sedan dess har mycket förändrats, vårt förhållande till kyrkan inte minst och hur vi hanterar våra döda. Flera av mina vänner har låtit sin aska förvaras i en urn-samling, strös (grävas ner) i en asklund eller spridas i havet och de efterlevande har besparats att bli bundna av gravskötsel och årstidernas växlingar på en liten gravplätt och särskilt om man frigjort sig från det kyrkliga.
En gravplats är väl mest till för de efterlevande och därför har jag nu sent i livet fått en grav att sköta om, Lasses och det är den enda odling jag vårdar förutom krukorna på balkongen. Jag har upptäckt att trots sin litenhet (högst 70 x 60 cm) är det svårt att göra den ständigt blomstrande.
Eds kyrkogård ligger öppet och soligt. den äldre delen inramas av gamla lindar som ger vandrande skugga, Edssjön är nära och området har kalla nätter. I en bok på biblioteket kan man läsa sig till råd om lämpliga växter för gravar och de vanligaste namnges Jag går runt och försöker uppfatta vilka växter som verkar trivas bäst på gravarna i Ed och märker att det inte finns två lika växtval, alla är olika, stenarna har dessutom olika höjd och bredd och är en del av det hela och hur är det med väderstrecken? De flesta stenarna står vända så att de kan läsas från öster eller väster, men några äldre nära kyrkan kan läsas från norr eller söder.
Efter två år har jag nu börjat se och märka vilket klimat som gäller för Lasses ruta. Stenen som är belyst hela förmiddagen vänder framsidan åt öster och när solljuset svänger över till stenens baksida mitt på dagen, försöker växterna sträcka sig och följa med över till baksidan och det växer dåligt på framsidans ena halva. På nätterna eller när ingen ser kommer harar och rådjur och äter av knoppar, skogen är nära och på gravarna finns smakliga efterrätter för djuren.
Små-penséer går bra på våren och jag har samlat vildtulpanlökar på Gotlandstomten och hoppas de ska vilja ta sig, de är hjärtevärmande. Karin har satt en liten Rose-de-Rescht från Annie och den har redan svarat med två blommor i år. Jag trodde att Lobelia skulle breda ut sig som en matta men de torkade, en vitrosa pelargon har blivit mindre och mindre och trots att jag varit där och vattnat ofta så har solgasset på förmiddagarna knäckt det mesta. En lök- eller knölväxt som jag inte fick att blomma på balkongen förra sommaren prövade jag att gräva ner vid stenen i våras och de slog ut sina blommor för en vecka sedan och doftar ljuvligt. De är nog alldeles för höga men har ändå klarat sig från att blåsa sönder.
Ljungens tid är inte riktigt inne men på hösten finns det ljung på de flesta av gravarna.
Eds kyrkogård är värd ett besök, här blommar en större variation av växter än i kommunens båtar och vill man se spår av Albertus Pictors målningar så står kyrkan öppen om dagarna.