Mer än halva oktober har gått, marken börjar täckas med löv men många sitter ännu kvar på träd och buskar. Jag hade en tid hos Carolin, tandläkaren i Armfeltska stugan och efter det besöket ville jag förstås kolla läget i Bergianska trädgården som är Carolins närmaste granne.
Först måste jag beundra färgerna på växterna kring Carolins soptunna. Jag gissar att det är rönnsumak som bildat en liten exotisk småskog.
Bergianska trädgården har bäddats för den mörka årstiden men några senfärdiga blomster lyste ändå upp lite varstans, här några gula vallmo i en rabatt vid fjällfoten.
Japanska dammen är tömd på vatten, ormbunkarna vid brofästet vissnade och hur klarar sig vattensalamandrarna både de stora och de små om vattnet är borta?
Kinesisk kärleksört blommar troget när det mesta lagt av.
Trädgården har åtminstone tre Ginkgoträd, två av dem är stora och jag har glömt att se efter när de planterades. de två äldsta står lite inåt mellan tulpantrappan och bleket.
Den äldsta planterades år 1914 och den yngre av de två år 1951
De kan bli tusen år, Får de stå kvar så länge?
I gräset på marken under Ginkgoträden blommade Höstcyklamen, ljusskära och rödlila. Har inte sett dem där förut, fint att de står så att alla kan komma åt att se dem, Vårcyklamen är svåra att se i sin skogsbacke om man har rullator eller går med barnvagn.
Här bakom Viktorahuset stod nyligen Dahliorna och spred maximal färg-och formglädje.
Jag gick mot Wittrocks torn för att hitta en bättre väg till Vännernas kvällprogram i Naturens hus, som jag hoppas kommer igång igen efter det långa uppehållet. Jag hittade en bra väg.
Nära E. Andersons växthus blommade fortfarande trädgårdens rödaste ros
och ännu närmare låg något taggigt på stenläggningen intill kastanjeträden, något man inte ska ta i utan handskar,
Jag vände den taggiga bollen med tån, en äkta kastanj.