Planen var att en fin dag gå till Bellevueparken och fika i Paschens malmgård med Yoko, hon har suttit länge instängd på Sveavägen som skör person. Platserna ligger på rätt bekvämt gångavstånd från varandra och parken är numera renoverad, välstädad och med grusade gångar där de förr bara var trampade stigar. Selina, Karin och Alfred ville också gå med, tyvärr uteblev Yoko men vi andra kunde ändå ses. Vi parkerade på gården till Sveaplans flickläroverk och minnena trängde sig genast på.
Jag kände på dörrarna till skolan för jag ville visa Bo Beskows fresk på vägen mot aulan för de yngre, men dörrarna var förstås låsta. Sen gick vi ut på baksidan av skolan där den forna gropen nu är en utfylld grässlätt med flera stigar upp mot parkens höjder, som egentligen består av en mängd kala bergknallar med gröna sänkor emellan. Sedan jag läst Vivi Horns bok, Roslagstull, vet jag numera vilka som byggde och bodde i de olika byggnaderna och när och jag pladdrade i ett och pekade. Där var det och där var det och där uppe var duvslaget som förblev ett hemligt område, när Birgitta och jag var ute och spejade….o.s.v.
Det var världens vackraste Pingstdag, varm, lysande och blommande. Gullregn i blom och utmed hela bergsfoten växte vita drivor av doftande myskmadra, berusande syrener och manshög blommande spansk körvel med några nybildade gröna frön som jag fick alla att tugga på. Smakar lakrits, sa Alfred. Det var så enormt välgörande att få uppleva de nu vuxna barnbarnen, två huvuden högre än jag, de var liksom nyfödda men kunde ändå både lyssna, förstå och fråga.
Vi tog oss upp på höjden och såg att serveringen i Paschen malmgård Bellevue var öppen, stolar glest placerade i gräset och inte för mycket folk, men vi hade siktet inställt på att även se skulptören Carl Eldhs ateljé först, så vi gick vidare.
Hälsade på den unge Strindberg, som spejar ut över skärgården från en bergknalle ovanför ateljén, han ser väl mest universitetets tillbyggnader som just nu de är de högsta i omgivningen. Mittemot är en ännu högre utsiktspunkt från ett före detta luftvärnsfort som omvandlats till grillplats. Stigen dit delas med vägen till en låst grind i ett högt nätstängsel och därinnanför finns Duvslaget, som inte kan ses annat än på avstånd hängande på översta kanten av berget. Så många gånger har jag försök att se vad som finns innanför och läst att brevduveklubben är insomnad men stått vid nätet och sett tecken på att någon ändå fortsätter att titta till fåglarna.
När alla var på väg upp att se högsta bergshällen, rörde sig en ensam man också åt samma håll. Jag blev lite efter och då han i stället gick mot den låsta dörren i det höga nätet och började låsa upp, tog jag risken att bli avvisad och frågade, har du duvor? Ja sa han och sken upp, vill du se? Oh ja jaa, men jag har en lång radda med folk med mej. Jag berättade vilka vi var och lite årtal och så hände det, att jag efter 75 år fick komma in med min lilla skara och se vad som varit och ännu är dolt för de flesta Stockholmare.
En smal stig med trappsteg slingrade till utsidan av berget och bland skymmande buskar låg sedan en hel liten stadsdel med olika hus och grändprång emellan. Hus för duvor, hus för mat åt duvorna, ett större hus vi fick klättra upp i, avdelad med plexiglas, där man såg många av fåglarna som var hemma. Nära golvet var det öppet för fåglarna att gå ut och in och i övre delen var hyllor med fack för bon och att lägga ägg och flera fack var upptagna. Duvorna var många och vackra, några med mycket vitt och andra med påfågelsfärg kring halsen, smäckrare och rörligare än vanliga stadsduvor. Blir de aldrig osams?, jovisst, de kan ryka ihop ordentligt ibland. De är med i tävlingar och hade nyss avverkat två och hade en framför sig.
Vi var alla helt tagna av det som hände oss, hänryckta är kanske ordet för det vi blev, det hör ju till pingsten och jag glömde att ta fram kameran – tills vi var på väg därifrån.
Selina blev oskarp i den häftiga klättringen, men bilderna gör att vi är helt säkra på att vi varit där.
Vi var välkomna åter och kan se att någon är där när bilen är parkerad utanför. Tänk om det här kan beskrivas, det är en helt annan värld mitt ibland oss och ännu 2020.
Sen fortsatte vi till Carl Eldh där en jättelik Rhododendron med den förr vanligaste lilafärgen (som numera är inte är lika vanlig) hade sin bästa dag.
Entrésidan på Carl Eldhs ateljé
och där Gustaf Fröding tåligt väntar på besökarna
Jag satt ner på baksidans trappa med Missy, när de unga var inne i muséet. I den lilla parken har man lyckats göra många små gångar och lagom skymmande växter så att minst sex skulpturer exponeras utan att de stör varandra.
Äntligen dags för lite vatten åt Missy och något från café Bellevue åt oss. Vilken dag !!
Bellevue är namnet man gav Malmgården när den byggdes, därav parkens namn. Jag skrev mer om platserna 4/9 2014 på bloggen, ”Tankar på väg till Carl Eldhs ateljé”.